måndag 31 december 2012

Årskrönika 2012


Årskrönika 2012

Året 2012 har varit ett konstigt år för mig, mycket som har hänt, mycket sorg, ilska, frustration men också mycket glädje och tacksamhet.
Året var det första året som husägare, vi inledde året med en del rustande och vi var nyfikna och ivriga på att lära oss mer om hur man lägger trägolv, målar om panel (det gjorde vi dock senare under året) och vi gick omkring i huset med ett bagage fullt av drömmar och idéer kring vad vi ville förändra i huset.
Min höft låg som ett moln och jag visste redan i början av året att jag skulle behöva göra något åt den, jag hade fått svart på vitt att jag hade någon form av utväxt. Men vad det skulle bli hade jag ingen aning om förrän i februari.

I mars opererades jag och det som hände då gör mig fortfarande mycket ledsen. Mest ledsen är jag för hur jag behandlades, så här i efterhand är det just detta som gör mest ont. Läkaren som opererade mig tog fel på min tumör och hade ut höftkulan ur kroppen istället. Som tur var fanns det någon sköterska som misstänkte att det var något fel, därför kasserades inte höftkulan. Läkaren upptäckte sitt misstag satte tillbaka kulan, tillkallade hjälp, men berättade inte genast vad som hänt. Detta tros ha medfört att läkningen i detta läge redan var meningslös eftersom höftkulan dött då den inte fått någon blodtillförsel då den låg utanför kroppen. Allt detta tog det närmare ett halvår innan jag fick veta, det är för mig obegripligt, jag känner framför allt att jag inte blivit respekterad av detta sätt från sjukvården. När jag vaknade från operationen ville jag veta vad som hänt, ingen berättade sanningen för mig, det gör fortfarande ont när jag tänker på det. Jag minns att det kändes som om alla gick på tå runt mig för att inte avslöja något. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

Sedan skickades jag hem, jag kände inte något som helst stöd från sjukvården. Recept på smärstillande glömdes bort, telefonnummer jag fick var felaktiga och jag fick inte tag på någon ifrån avdelningen då jag hade frågor eller oro. Bara ett vänligt ord och någon som tog sig tid att ordna upp misstagen hade förändrat hela min upplevelse av vad som hänt. Men jag fick ingen hjälp och att få hem hjälpmedel fick jag ligga hemma i sängen och fixa helt på egen hand. Jag ska inte gräva ner mig alltför djupt i detta, men jag kan säga så här, att min tillit till vårt samhälle och vår så kallade välfärd är för alltid sårad. Jag har under detta år förstått att det är ett långt mycket mer hårt samhälle vi har i Sverige än vad jag trott. Om ingen anser att de har ansvar att ta hand om en illa behandlad individ så finns inte tillräckligt med medkänsla och göra det av denna anledning utan det är upp till individen själv att propsa på sina rättigheter. Detta är inte ett samhälle jag vill ha och jag känner mig dyster inför denna upptäckt, medkänsla är kittet som får allt att bli hållbart, ur medkänsla kommer empati, ur empati bygger vi relationer, kärlek och tillit. Så ser jag på det hela.
Sommaren flöt på och varje framsteg var en seger, när jag kunde ta mig ut utan rullstol, när jag kunde duscha själv, ta på mig strumpor själv. När jag kunde ta mig ut från huset själv, sitta i solen under eken och läsa. Det var underbart! Jag kommer minnas min och vår hunds första egna promenad tillsammans. Aldrig har jag uppskattat kvällssolen så mycket och hans nosande i diket så mycket!

Min darling gjorde en mycket bra investering, nämligen en uppblåsbar bubbelpool. Den har verkligen förgyllt många ensamma förmiddagar för mig och skapat mysiga kvällar tillsammans med min fina A.
Nu har poolen fått flytta in och vi har den i källaren, vilket förgyller vintermörkret!

Min A. har varit värd allt för mig! Jag vet nu att han alltid finns där för mig. När saker och ting är kul delar vi det, när saker och ting är svårt, delar vi det också! Bättre än så kan man inte ha det tycker jag! Vi är ett team han och jag, ett team där vi får vara våra egna individer samtidigt som vi har något tillsammans.
Jag kommer också minnas mina fantastiska vänner, jag blir varm när jag tänker på vilka fina vänner jag har.

E. och S. som gjorde att mina förmiddagar passerade i ett kick och var oändligt mycket mer glädjefyllda än om jag suttit ensam. De tog komandot att vi skulle ut på promenad och fastän jag egentligen tyckte det var jobbigt att visa mig i rullstol, men de fick ut mig så jag fick frisk och härlig vårluft. Puss på er!
Eller J. som slira in med sin lilla blå bil och sin hund med kebabrullar till lunch. Eller då vi åkte till Avesta och gick på verket och bara hade en sådan fin dag tillsammans! Och loppisarna förstås… Alla de små handlingarna har haft så stor betydelse för mig och mitt tillfrisknande. Jag hoppas att ni förstår det!

A. som varit här och lagat mat och bara haft sin goda energi. Hur många fina trädgårdstips har jag inte fått av dig? Eller hur många pelargoner har jag inte fått? Love you!

Vi gick också på en trädgårdskurs under året, där vi fick lära oss att planera vår trädgård, jag vet inte om det fallit i god jord, som man säger, men det visar sig i framtiden.

Vi åkte en skånetur med husbilen och var ut till höganäs och den otroligt vackra naturen där. Jag tycker mer och mer om Sveriges natur, det är så grönt och fint här, ju mer jag är ute och reser desto mer tycker jag faktiskt om Sverige.

I augusti var jag fri från min sjukskrivning och började arbeta igen. En lärorik tid men det är också kämpigt att komma tillbaka efter en sådan lång sjukskrivning. Jag är tacksam att jag haft arbete och att de vågade satsa på mig!

I december åkte vi till Kap Verde, en skön och intressant resa där jag fick många nya intryck. Allt ifrån hur en riktig öken ser ut, till att se hur barn kan ha det där. Valar som simmade utanför kusten, hur det känns att åka med en jeep där man kanske inte borde åka med en jeep. Jag har också lärt mig vad craccas är (havstulpan som man äter, ungefär som en mussla).

Ja mycket har hänt under detta år och jag får inte plats att srkiva om allt, men jag har lärt mig så mycket om livet. Nästa år ska jag satsa på att fokusera på glädjen i mitt liv ännu mer! Livet är för värdefullt för att ha på sig offerrocken och låta den tynga ner själen. Jag siktar på att umgås mer med människor jag tycker om, resa, uppleva och leva livet fullt ut. Sedan vet man aldrig hur floden kommer se ut, det är bara att sätta sig till rätta och försöka styra rodret åt det håll man vill åt, men samtidigt följa den ström som är ämnad för mig. Jag vet att jag låter lite pretto, men det skiter jag i!

Gott nytt år och ha ett fint 2013!


lördag 15 december 2012

inside and out

Nu är jag tillbaka i någon slags verklighet igen!
Var länge sedan jag skrev något men anledningarna är många och bland annat har vi varit utomlands en sväng.

Vi har alltså varit iväg till Kap Verde vilket var både skönt, behövligt och lärorikt. Att se få se andra kulturers fram och baksida ger verkligen perspektiv på mitt eget liv och de värderingar vi har här i Sverige (generellt alltså). Att få tillgång på sol och värme är så betydelsefullt, jag blev både piggare och positivare i kroppen.

Vi var på en ö som heter Sal, består av öken vilket var en rätt speciell natur att få uppleva. Det finns bara väldigt lite växtlighet, de importerar ca 95 procent av sina råvaror, vilket gör att maten blir rätt dyr för den redan fattiga befolkningen. Ö-gruppen har haft portugisiskt styre sedan de använde ön för slavhandel vilket kanske förklarar varför det överhuvudtaget finns människor på ön, annars skulle nog inga människor ha sökt sig dit eftersom det inte går att odla där.
Vi hyrde bil och for runt på i stort sätt hela ön. Jag fick se hus jag aldrig skulle ha gissat att människor bodde i, kändes rätt tragiskt när man såg barn gå hem från skolan mot detta område.

Samtidigt kunde det stå nya fina bilar utanför dessa hur, bilden är komplex. Kulturella skillnader gör också att vi värderar olika saker olika. Vi i Sverige är ju vana att ha väldigt fina hem där vi lägger ner mycket pengar på att pimpa våra boningar. Vad är mest rätt, att lägga pengar på en bil eller på gardiner och soffkuddar?
Vi såg också konsekvenser av en dålig infrastruktur då vår vi på vår ökenfärd såg ett otal antal skor liggandes i öknen, och sopor som sköljdes upp i drivor från havet. När jag såg detta tänker jag ändå att vi kommit långt i Sverige, även om det inte finns någon slutstation i miljöarbete så förstår jag att problemet är så mycket större än vad jag kunde föreställa mig.

Vi var också och besökte ett barnhem som drivs volontärt och jag blev så inspirerad av dessa människor som lägger ner så mycket vilja för andras skull. Det är verkligen hoppfullt att få möta dessa människor.
Barn från fattiga familjer på ön fick ofta vara ensam hemma från en ålder av ungefär 2-3 år. Detta kan ju vem som helst förstå konsekvenserna av då de själva försökte laga varm mat på en spis, eller andra faror som finns för barn i den åldern att vara ensam hemma. Barnhemmet tog bland annat emot dessa barn under dagtid, de fick mat två gånger om dagen för att de skulle undvika sjukdomar i följd av näringsbrist (finns inte så mycket färska grönsaker på ön), de fick möjlighet att få hjälp med läxor och framför allt fick de ett alternativ istället för att tigga. Barntiggandet leder till att de inte går i skolan, och utbildning är ett viktigt steg för att bygga upp ett fattigt land. Men lokalerna var undermåliga, i en skolklass kan det gå upp emot 40 barn, lärarna slår barnen och de hinner heller inte med att lära dem allt det som de behöver kunna. Detta barnhem var viktigt framför allt för de barn som inte hängde med i skolan. Mina tankar gick ännu en gång till hur bra vi har det i Sverige. Här finns fungerande barnomsorg och många av de nyhetsrubriker tidningarna skriver om den svenska skolan tycker jag faktiskt känns som småpetande i jämförelse med detta. Generellt har vi en fantastisk skola i Sverige!
Det jag tyckte var härligt var att barnen var så glada, barn är lika var de än är.

Nu har jag skrivit om det som gjorde mest intryck på mig, jag är verkligen tacksam över att få se dessa bitar av ön. Resten av tiden låg vi framför ett öppet hav och solade och mådde sådär riktigt bra. Inne i städerna var husen fina och färgglada, där fanns palmer och fina blommor överallt.  En idyllisk bild var när vi gick genom Santa Maria, där vi bodde, och en kvinna kommer med en stor korg med bananer på huvudet.
Det var många lösa hundar, men de flesta såg friska och välmående ut, och hundarna fick vara hundar där eftersom de var ute hela tiden. De var inte aggressiva heller utan det kändes helt naturligt att ha dem springande kring sig.

ett exempel på lite rolig arkitektur

"vår" strand , fiskebåtarna ligger och väntar

här såg vi valar på avstånd, det var en läcker upplevelse! Vi tror det var späckhuggare.

piren dit fiskarna kom på morgonen med sin fångst, fisk var näst intill det enda de producerade själva.
- Over And Out -

lördag 24 november 2012

Åh svunna tider, om du ack kunde komma tillbaka!



Bakom varje person finns en unik historia och Varje stad gömmer många hemligheter som påverkar oss både medvetet och omedvetet, så tror ialla fall jag. Jag tror också att varje handling och varje person lämnar små osynliga spår som man bara kan känna om man är uppmärksam. Denna tidning visar en del hur Sandviken såg ut 1938 och det var roligt att sitta och bläddra och se vilka typer av annonser som fanns då. När försvann exempelvis droskstationen? När blev telefonnummren så långa? och när försvann skomakarna? 

Jag är alltid lite romantisk när det gäller svunna tider, jag tänker alltid att det var bättre förr, enklare att leva. Himlen var oftast full av sol och i mina tankar är det av någon anledning antingen härlig sommar eller vacker vinter förr i tiden. Den mörka hösten och den karga våren fanns inte. På vintern åkte man häst med släde och det knarrade skönt bland fällarna man satt i. På sommrarna drack man hemmagjord saft bland syrenerna i vita utemöbler. Man sa hej till sin granne och istället för att se in i dumburken, ringde man och frågade hur det var med sina nära och kära.

Julen var synonymt med värme och gemenskap och hemagjord stoppad korv. Då drack man glögg framför en mysig brasa och spelade kort på kvällarna. Någon äldre person i familjen berättade julsagor och historier från sin barndoms jul.

Allt det där finns som en utopi i mitt huvud och jag vet att det förmodligen inte var sant för många då heller, men när man känner sig lite trött och hängig av alla klimatförändringar, julhets och stress så är det rätt härligt att fly in i sina drömmar och fabulera lite!

söndag 18 november 2012

Det absorberande sinnet

Nu är det verkligen mörkt mest hela tiden. När jag åker till arbetet på morgonen är det mörkt, när jag kommer hem är det också mörkt... Jag längtar verkligen tills när det vänder igen. Ett litet ljus i denna mörka tid är att snart åker vi till palmerna, sanden och värmen, det ska bli så in i bomben skönt! Jag ska bara lapa sol en hel vecka!!!

Igår var vi på begravning och det blir verkligen inte lättare med tiden med dessa evenemang, otroliga 130 pers på fikat efteråt. Det känns fint att det var så många där, men det kändes också jobbigt att se alla ledsna. Sorg är något som jag tycker är så svårt, det är svårt att hantera, frustrerande för att det finns liksom inget sätt att lindra sorgen. Sorgen bara måste få vara vad den är. Och framförallt så måste alla få hantera sorg på sitt eget sätt, det finns inga rätt och fel.

Jag har helt snöat in på Mando diaos nya album och jag älskar verkligen "snigelns visa". Sniglar verkar ha det rätt bra! Ibland (inte alltid) skulle det va skönt att vara en snigel som har det gött i gräset, solen och sitt skyddande skal att krypa in i när stora svarta fötter hotar. Men vi människor har absorberande hud istället. Kanske huden absorberar energi från andra på ungefär samma sätt som den tar upp hudkräm. Ibland önskar jag i så fall att jag kunde lägga på ett lager plast och bara sluta absorbera alla energier som jag känner av, för ibland känner jag mig så trött av andras trötthet. Det är liksom svårt att värja sig, tänka klart.  Tur att jag snart ska ner och absorbera lite solsken istället!

Mando Diao – Snigelns visa




tisdag 13 november 2012

Det som försvinner i snö, kan sitta i ett garage!

Nu har det varit några omtumlande veckor där känslorna svajat i vinden en del.
I torsdags försvann vår katt, min lilla Morran. Det var verkligen en hemsk känsla att inte veta. Jag förstår hur hemskt det måste vara att leva i ovisshet nu.
Morran brukar alltid hålla sig i närheten av huset och det tar aldrig lång tid innan hon kommer då jag visslar på henne med min klassiska "morranvissling". Så i torsdags kom hon inte. Ja ja tänkte vi, hon är säkert ute på vift, fredagen gick och på kvällen började jag känna en hopplöshet och en skärmmande rädsla att det var nog sista gången jag såg henne igår.
Många sa till mig att "katter kan va så där, vänta, hon kommer nog tillbaka". Och visst det låg ju något i det, men jag har varit med om så mycket tokigt i mitt liv att jag har börjat att alltid tro det värsta, vilket inte är något jag medvetet styr över.... det blir ett sätt att förbereda mig på att det kan hända. För det värsta har hänt mig både en och två gånger. Men som tur var hade de rätt. Hon kom tillbaka!
Vi har varit i Stockholm i helgen och innan vi åkte så tänkte vi att det sista vi kan göra är att lägga lappar hos grannarna. På kvällen ringde en granne och sa att han tack vare lappen hade gått ut och tittat i sitt garage och där smet hon illa kvickt ut ifrån. Tack för att vi la lapparna innan vi åkte!

Jag har blivit ett år närmare medelåldern i veckan. I present av min kära och svärpäron fick jag en week-end i Stockholm, det var härligt och behövligt att få slippa tankar på jobb och slit och komma iväg en helg. Vi bodde på ett hotell vid strandvägen som var som att komma in på Hogwarts, alla som inte vet det så är Harry Potter något jag älskar, miljöerna, det magiska, historierna! Genialiskt tycker jag!  Vi åt på ett mysigt hak som serverade asiatisk buffé och avslutade kvällen på dramaten och såg "Den goda människan i Sezuan". En helmysig helg tillsammans med den bästa personen jag vet, A!


Denna ängel svävade över vår säng, det kändes tryggt med en sådan ljusspridare

Min premiär på dramaten! Dock inte på scenen...


Slutet gott allting gott!

måndag 22 oktober 2012

R.I.P.R



På sistone har jag tänkt mycket på åldrande och döden. Vi har haft sorg här hemma och många minnen dyker upp igen. En död påminner mig om en annan, men varje sådan är ändå unik och sin egen.
Jag kan aldrig vänja mig vid döden, och det är nog bara så det ska vara. Hur konstigt det än låter så har jag upplevt att den ofta bygger ihop dem som är kvar och i det makabra är detta vackert tycker jag. Man minns ihop, man gråter ihop, man reflekterar om livet ihop. Mina perspektiv ifrågasätts i stunder som dessa och jag ser vad som är viktigt för mig i mitt liv, jag ser genom döden vad det riktiga livet egentligen är.
Döden påminner mig om hur bräckligt livet är. En nyttig men hård sanning.

Åldrande är så relativt. Livet så relativt.
Hur gamla vi känner oss bygger så mycket på vårt inre Jag vill hålla mitt inre ungt och jag är inte rädd för åldrande i förhållande till år. Däremot är jag rädd att åren ska gå utan att jag ska leva. Åren vi levt säger ju ingenting om våra erfarenheter, det ger bara en indikation på hur mycket vi varit med om. Men gamla människor kan ha vara unga i sitt inre och unga människor kan vara gamla. Allt beror på den historia denne bär med sig. Min själ har varit med om mycket trots mina relativt få år. Nu vill jag fylla mitt inre med bra saker, roliga erfarenheter och ljusa tankar.

Jag tycker att ögonen speglar så mycket, det sägs ju att de är själens spegel och det tror jag verkligen på.
Jag blir intresserad av människor med en viss blick, en blick som visar på klokhet. Människor med en blick som berättar om en ljust inre, en blick som glöder av erfarenhet. Då vill jag bara veta mer!
Mina tankar går nu till A och hans nära och kära och jag är glad att jag fick vara med även om det gör ont att se sorgen i deras ögon.


fredag 12 oktober 2012

Baksi beskriver det bra!

Att börja ett nytt jobb är inte lätt! Särskilt inte när man har ett ganska stort kontrollbehov som jag! För i början har man ju inte koll på läget utan först gäller det att ringa in vad det är som behöver göras. Jag vill gärna att allt ska funka med det samma och det gör det ju inte. Men idag hade jag en fin dag och det är dagar som dessa som jag kommer ihåg varför jag ville bli lärare!

Jag såg debatten mellan de olika partierna häromdagen och vad som slår mig är att ingen pratar om lärarnas situation/ arbetsbörda (för det är MYCKET som ligger i yrket). Det gör mig ledsen och att jag känner en viss hopplöshet tyvärr. Om jag ska orka ett helt arbetsliv som lärare kommer det inte vara hållbart med alla bitar och arbetsuppgifter som ligger på oss lärare idag, något måste göras och det snabbt! Därför är det nedslående hur lite det diskuteras kring hur lärare mår. Jag tycker också att lönefrågan är viktig men jag tycker att den tar över för mycket fokus. Mer fokus borde istället ligga på hur lärarna har det och hur deras stressnivå ser ut. Nu är jag en rätt lättstressad person i och för sig, men jag tror att alldeles för många lärare känner stor stress varje dag. Läste en bra artikel om detta läs den!

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article15561515.ab

I onsdags träffade jag min sjukgymnast. Åh vad jag tycker om henne! Äntligen någon i sjukvården som bryr sig på riktigt! Varje gång jag träffat henne går jag därifrån med mer hopp i hjärtat om att det kommer bli bra. Hon ser också skillnaden som jag glömmer bort att se. Känner tacksamhet att jag haft lite tur i alla fall! Vissa människor har förmågan att inspirera.

Min käre sambo har dragit igång rust i källaren, där ska det bli spa och idag ska det gjutas golv, blir spännande att se hur det blir! Vi var och kikade på klinker häromdagen och det är ju fascinerande hur många olika det finns att välja på. Sedan det här med vilken fog man ska ha, det tänkte jag att antingen mörkt eller ljust, men nej nej, det är en stor estetisk fråga som jag inte hade en aning om! Ska det vara ljust eller mörkt, färgnyans i brunt, grått, blått.... ja jesus amalia.

Nu ser jag fram emot en skönt helg som nog får inledas med ett glas vin!

Tack och hej
leverpastej




söndag 30 september 2012

Det som göms i snö kommer fram i tö.

Att saker och ting som inte är stulet kommer igen, kan ju också liknas vid att det som göms i snö kommer fram i tö. Eller så kommer det fram när man rotar i en gammal kartong med mina kollagetidningar.
Ok jag ska förklara vad jag babblar om.
Min förlovningsring har varit borta i....  tja kanske ett halvår. Den försvann strax innan jag blev opererad och efter operationen kunde jag inte springa runt och leta efter den eftersom jag inte kunde gå ...
Veckor blev till månader och mitt minne var ringen kunde vara blev disigare och disigare. Till slut hade jag ingen aning längre. Jag gick och köpte mig ett substitut en enkel silverring av den billigaste sorten. Men den "riktiga" ringen som vi fått specialgjorda verkade vara borta för alltid. Ett litet hål blev det allt, ringen är mer än bara en ring, den är ju en symbol och ett minne för en vacker dag, en symbol för oss och vår kärlek.
Så häromdagen när jag skulle förbereda lite bilduppgifter till skolan så grävde jag i tidningar och skulle frigöra en kartong som jag tänkte använda. Jag såg något runt i botten som glimrade till och plötsligt låt den där med den fina ingraverade texten och vikingamönstret!

MY PRECIOUS skrek jag och hoppade runt som Gollum. Ja det som göms i snö kommer fram i tö!

Saker som göms i snö har en tendens att komma fram i tö på många olika sätt. Det kan vara stress. Att undvika stressen gör inte att man stressar mindre då man hamnar i samma situation igen. Jag tror det gäller att hantera situationen annorlunda när man möts av den igen, men då måste man våga stanna och prova, göra misstag och försöka igen.
Det kan också handla om det  förflutna, att försöka gömma sitt förflutna kan fungera så länge man har snö att lägga på känslorna, minnena och så vidare, men till sist tar den slut och då kommer allt fram igen och det är då det känns som man inte kommit någon vart med sig själv. Jag tror att även här gäller det att våga stanna och faktiskt se sig själv i spegeln, acceptera den operfekta bilden av sig själv och se de fina dragen som också finns där.
Jag tror inte att det går att kan fly tyvärr, det gäller att gräva bort den där snön och leta efter skatterna, djävlarna och allt vad som nu göms därunder. Det är inte lätt, det är mycket mycket svårt och frågan är ju om man någonsin blir helt färdig. Men lite ro i kroppen är väl alla värda!





måndag 24 september 2012

Konst, bild och höst på menyn

Nu var det ett tag sedan jag skrev och det har väl egentligen inte hänt så mycket i mitt liv.
Hösten har kommit och trots att den är grå så bjuder den på många fina färger. Höstens början är så fin den liksom skimrar som regnbågen och är frisk och klar på ett uppiggande sätt. Vetskapen om den grå senhösten då löven fallit av grusar njutningen lite, men man får försöka skala bort dom tankarna. Jag suddar ut dessa tankar genom att se inre bilder av de palmer och sand som väntar! Det är dock inte lätt att skala bort oönskade tankar. Om jag skulle veta hur jag skulle göra detta skulle jag gå lös med min tankes potatisskalare!

Igår kom fina A. med en kasse mat, hon kirrade käk, paj och bjöd även på fina delikata energier. Varje gång jag haft en sådan dag blir jag så tacksam över de vänner som kommit in i mitt liv! Ödet har inte bara ödesmättade toner utan kommer också med smaskiga gosaker och annat gott tillbehör. Sådan tur att det finns någon form av balans ändå!


Förra helgen var vi ner med Rolle (vår husbil) till Stockholm och gick på Moderna museet. Vi kikade på Yoko Onos utställning, men jag blev faktiskt lite besviken... Det var inte lika underfundigt och positivt som jag har sett och upplevt henne som innan. Det fanns verk som till och med ställde till med obehag i mig. Det är i och för sig okej, men det var inte vad jag hade förväntat mig och det var nog lite fel kombination med det humör jag var på.
Jag tycker boken Grapefruit är ett genialt projekt. För er som inte vet är det en instruktionsbok att göra egen konst kan man säga. Men jag tycker kanske inte att idéen höll för en utställning... Men som tur är är ju Moderna muséet ett härligt ställe dit man kan åka och ha det bra ändå, så det gjorde inget!
Hon hade även gjort Wishingtrees utanför, vilket ju funkar jämt och det är en fin installation med mycket tankar!

Idag fick jag möta den nya skolan i Sverige på ett konkret sätt. Jag fick höra att matematik är viktigare än bild... Vi måste tjäna pengar på allt, annars är det inget värt. Själen är inte lika mycket värd som ytan längre. En fin yta visar lycklig själ, men det är en bister lögn att upptäcka senare i livet! När ska vi vakna upp ur denna dvala och inse att vi behöver både och? Winston Churchill har sagt många saker (och jag vet bara en för jag är inte speciellt allmänbildad) men han sa att om vi tar bort konsten så har vi inte längre något att kriga för. Ja krig är ju dumt så har jag målat in mig i ett hörn nu? Skämt och sido, men vad är vårt samhälle utan konst, musik och andra livsnjutande ting? Jag tycker att bild är ett mycket viktigt ämne i skolan, då det gör att vi kan få ett viktigt uttrycksmedel för vårt inre. Men jag anser att ämnet också står i konflikt med resten av skolans ämnen då det kräver sin frihet och kreativitet för att fylla sitt syfte. Och det blir i sin tur en tveeggad kniv då det ska bedömas enligt samma mönster som resten av skolans ämnen trots att det skiljer sig så mycket i sin karaktär...

måndag 10 september 2012

Ladda batterierna!

Att ladda batterierna är en fin liknelse tycker jag. Jag ser framför mig tv-kontrollen eller telefonen som man lägger vid uttaget på kvällen. Där får den ligga i lugn och ro tills den är färdigladdad och pigg igen.
Som hubotarna i tv-serien Äkta människor som stänger ner sig och och sätter i kontakten för att ladda sina batterier. Då är de sårbara, bortkopplade, vilande.


Mitt sätt att ladda batterierna är att gå ner på en lägre frekvens. Det har blivit allt viktigare för mig att får vara lite för mig själv i mitt laddningshörn på blombrädan. Allt måste inte gå så fort, vara så intensivt. Bara vara i nuet, vara i balans. Ligga i bubbelpoolen med en bok, måla, eller som idag, åka med husbilen och plocka lite lingon och fixa käk ute i skogen. Den tysta skogen med vindens brus som musik. Inga bilar som brummar eller industrier som surrar, bara tystnad och lugnet som bara vildmarken kan erbjuda. Och det tillsammans med min fina familj, det är värdet i mitt liv som gör att jag kommer i balans igen!





fredag 7 september 2012

Av eller på?

Igår sattes en grön kvist på prov.
Mitt liv är oftast antingen av eller på. Antingen händer allt på samma gång, eller så är det lugna gatan.
I går drog livet igång igen som en rostig motorsåg eller nåt.

Först skulle jag på samtal kring Lex Maria- anmälan. Det var rätt stor anspänning inuti mig. Det gick rätt bra och det var skönt att höra vad som sagts. Sedan förändrar ju det inte situationen för mig något nämnvärt ändå. Det som har hänt har hänt och detta möte blir för mig bara att riva upp sår som jag försökt plåstra igen. Men ibland är det väl nödvändigt antar jag.

I bilen på väg dit får jag via telefon erbjudande om ett vikariat. Herregud ska jag börja jobba nu!?! Ja tydligen ville ödet det nu. Så jag tackade ja såklart. Ett jobb som kommer passa mig perfekt tror jag! Men klart att efter att ha varit sjukskriven i ett halvår ungefär så är det med skakiga ben jag kommer gå till arbetet första dagen! Anspänning nummer 2.

På kvällen var jag och A. på en föreläsning på biblioteket. Vi tänkte att nu kan vi sitta och luta oss tillbaka och inhämta kunskap lite slött. Men ack nej så fel det var. För det första var vi de enda som i de enda som var där på grund av att verkligen lyssna, det kanske var en kille till... men resten som varlade till projektet.  Nu ska ni veta att denna typ av situation är bland det värsta jag vet.... jag tycker det är hemskt för de som föreläser, det är hemskt för de som lyssnar att vara de enda där. Situationen är bara hemskt. Sedan kom nästa smäll, det skulle inte handla om en enkel slapp föreläsning, de skulle göra övningar  tillsammans med oss också... efter dagen var jag redan rätt ovillig att bjuda på mig själv så jag kände paniken närma sig, hur skulle vi ta oss obemärkt ut? Vi var ju de enda i publiken.... det gick inte... vi fick genomgå anspänning nummer 4 med ett anstängt leende på läpparna. Något jag nästan tycker är värre än att vara ensam i publiken är att bli tvingad till att göra övningar som man inte känner sig förberedd på... Okej skit samma tänkte vi, kolla tidningar frenetiskt med hjärtklappning, pitcha affärsidé var det ja.... bilder på nybakta bullar, hur skjutton ska jag kunna pitcha en nytänkande idé på det... (det var en föreläsning om att starta eget och skydda sin idé) Vi skulle naturligtvis redovisa detta inför de andra som var där...Ja... jag stoppar där, det hela var en intressant upplevelse på det viset att jag fick tillfälle att betrakta mig själ och mitt eget beteende i en för mig stressande situation. Så summa sn. Så summa summarum, man lär sig något av allt!

Så idag har det blivit en förmiddag atton slags kroppslig balans med bubbelbad och meditation ute i vår fina trädgård!

Perfekt att meditera under träden i morgonsolen!


måndag 3 september 2012

Grattis Björne som fyllt 25 år!

Vill tillägna dagens inlägg till Björne och hans magasin som fyllde 25 år förra veckan.

Sedan kände jag en viss samhörighet med Björne efter att ha sett detta klipp eftersom han hajjar det där med auktion, det är ju något jag också upptäckt charmen i!

http://www.youtube.com/watch?v=cHEw9JfxHiY

Björne få en björnkram av mig idag!



fredag 31 augusti 2012

Om jag var en trasig vas, vad skulle jag vara värd då?

Tjo så var hösten här!
Regnet vattnar de små svamparna i skogen och jag förbereder svampkorgen med pensel och kniv så att det bara är att hoppa i gummistövlarna och leta sen!
Det som är lite tråkigt är att jag är allergisk mot kantareller, höstkantareller går bättre.
Men häromdagen när vi var ute på kvällspromenad med hunden så hittade vi ganska mycket. Då offrade jag magen för en kväll, men gud så gott det var!


Jag tycker att plocka svamp har en konstig dragningskraft på mig, det är som en övernaturlig hand tar tag i tävlingsnerven när det vankas svampplock. Jag tänker mig det som samma triggers som vid tv-spelande. Man springer runt i en skog och letar guldgula svampar. Inte helt olikt Zelda, fast då letar man rubiner eller nåt liknande. Självklart är det roligare då man är två, för då tävlar man lite mot den man går med!

Nu kan jag cykla också, det känns så härligt! Önskar bara att jag hade en cykel med växlar...  Det är lätt att glömma hur bunden jag var efter operationen, tänk att då satt jag fast hemma och var tvungen att åka rullstol så fort jag skulle någonstans... och framförallt var smärtan så mycket värre då i jämförelse med nu, det är ju rätt skönt, minst sagt, att slippa den! Ha respekt för de som säger att det gör ont att bryta benet, det kan jag gå i god för att det gör det!
Jag är glad över att få träningsvärk istället för benbrottsvärk!

Har pratat med försäkringsbolag idag och det var faktiskt jobbigare än jag trodde. Man blir liksom en produkt, en vara.
Hur många % invaliditet kommer varan att ha när streckkoden är avläst?
Nej tyvärr om varan inte hade någon prislapp på sig vid mättillfället så ges inga pengar tillbaka eftersom vi då inte vet hur varan ska värderas.
Nu låter det som att de var otrevliga, men de var de inte alls, min handläggare var jättetrevlig och det kändes som att hon ville mitt bästa. Men det är hela situationen som känns olustig och att alla minnen kommer upp och ska göras till kronor och ören. Hur ska det kunna värderas så det känns rätt? Vad skulle du tycka att ditt lidande var värt?
Eller hur skulle det kännas när lidandet är sekundärt och inte försäkringsbart?

På onsdag kommer jag att få information vad LexMaria-anmälan innhöll och hur händelseanalysen såg ut som sjukhuset lämnade till socialstyrelsen. Det känns lite konstigt i allt det här att processen har haft sin egen gång och att jag känner mig rätt utanför den, både på gott och ont ska jag väl säga. Nu vill jag vidare snart, vill se framåt och få lite struktur igen i min vardag!

- Over And Out -

måndag 27 augusti 2012

Homo sapiens perfectus

Ännu en måndag passerar tidens näthinna.
Dags att ta tag i det här med att söka jobb.
Det är konstigt vad sjukskrivning och arbetslöshet gör med psyket. Jag fick höra för några veckor sedan att dödsfall, skilsmässor och arbetslöshet är de tre saker som bryter ner människor i psyket rätt mycket. Och ja det känns igen, nu är jag inte psykiskt nedbruten, mer lite mosig och seg som man blir efter en lång sjukskrivning och det är som att ett stort osynligt hinder har flyttat in i huvudet. Hur får man bort det? någon som har något tips?

Mitt självförtroende slås snabbt ner i botten när man läser alla krav i jobb-annonserna, man liksom matas med hur man borde vara. Alla jobb kräver att man ska

ha förmåga att ha många bollar i luften samtidigt
gilla fart och fläkt
Rätt utbildning som matchar jobbet perfekt
vara positiv och på G
ha massor av erfarenheter
initiativförmåga
körkort
personlig lämplighet (vad nu det är...)
m.m m.m

Man ska vara en perfekt människa helt enkelt. Och det krävs ganska mycket självkänsla att ens våga söka, för OM man skulle få det så är det ganska mycket att leva upp till.
Jag är inte perfekt och jag har inte ALLA dessa kvalifikationer. Men jag har inget intresse av att vara perfekt heller å andra sidan, men jag har andra kvalitéer som jag är stolt och glad över. Det är bara att dessa inte värderas på samma sätt i det effektiviserade samhällsklimatet vi lever i.

Jag är under rätt förhållanden en kreativ person . När stressnivån är lagom sprutar jag av ideer och lösningar.
Jag är en person som ser människor, men för hög arbetsbörda skapar inte utrymme för att se dem som behöver ses, vilket jag tror gäller för de flesta i stressade situationer.
Jag har mina känslor med i det jag gör, mår jag bra visar jag det, gör jag inte det visar jag det också. Detta gör ibland andra rädda och huruvida detta är positivt eller negativt beror på den som tycker till. Jag tycker så mycket om Mia Skäringer när hon i sin bok "Avig Maria" ifrågasätter att andra säger att man är överkänslig och att detta är något man ska skämmas över, hon menar att andra är underkänsliga. Ja varför inte vända på kakan och se den från ett annat håll ibland? Såklart inser jag att i vissa situationer måste man lägga band på sina känslor, men måste man alltid det? Är vi inte mycket våra känslor? Hur uppfattar vi en person som aldrig visar vad denne känner? Vilka känner vi förtroende för? De som vågar säga vad de känner och tycker eller de som aldrig visar några känslor eller aldrig tycker något?

Min träning går bra tycker jag, i helgen gick jag hela 7km, och visst dagen efter var jag som en liten död rosa räka, men det var inte att jag fick ont utan mer att jag blev trött. Jag njuter i fulla drag!

Jag har fått en handläggare som ska utreda min anmälan, det känns bra att det går framåt, men jag är livrädd för att de inte ska förstå vad detta har skadat mig på så många olika plan.
Jag vet inte om jag kommer kunna spela innebandy mer. Jag ska helst inte löpträna.
Jag känner mig rädd och orolig för att simma, tänk om min höft hoppar ur led i vattnet, det är ju direkt livsfarligt... och jag vill helst inte simma på badhuset med flytväst...
Det bästa jag vet är att snorkla, kommer jag någonsin våga göra det igen?

Jag kommer bli tvungen att leva med rädslor och funderingar som jag annars inte hade behövt, det är nog det svåraste som jag tycker. Höftprotesen kanske inte begränsar mig fysiskt så mycket, men med den kommer också de psykiska aspekterna, vad händer om....
Detta är något som jag upplever att de inom sjukvården inte riktigt har beaktat. Bara för att jag inte gjort något innan min operation så innebär ju inte det att detta kan vara något jag skulle ha velat utveckla efter operationen. Exempelvis löpning var jag sugen på, men det måste jag tänka bort nu, eller boxning, jag kommer inte fixa sparkarna och det känns inte så kul att inte kunna träna något fullt ut.




torsdag 23 augusti 2012

Klockorna slår i baktakt

Efter reggaefestivalen har jag blivit pepp på att utforska denna musik och nu hör jag reggae var jag än lyssnar. Fick en fin överraskning i morse då jag kom hem efter promenad. Det hängde en liten påse på dörren med en superfin klocka i. Tack KB! den tickar fint tillsammans med vår andra klocka här i köket, blir en fin reggaetakt

Tick a tack tick a tack tick a tack.



Försöker hitta tillbaka till det lugna tempot igen, hitta den gungande baktakten i mig själv som är ack så viktigt men lätt att tappa bort.
Det krävs bara en ögonblink för att vara tillbaka till den gamla stressnivån... inte bra.

Borde kanske testa shiatsu-massage det verkade ju bra när M testade det på radion igår....


tisdag 21 augusti 2012

Rastaflätor och Jamaica i Furuvik


I helgen var jag på reggaefestivalen i Furuvik och där har jag lärt mig en del nya saker, vilket nästan alltid är en härlig känsla. Jag har lärt mig att inom reggae-kulturen kan man läsa av status via rastaflätor. Ju längre och tjockare de är desto tyngre väger innehavarens namn och ju mer respekt förtjänar denna person.

Jag har också lärt mig att till reggaemusik är det legitimt att ha en tröja, tygstycke eller liknande (har man långa rastaflätor kan man även använda sig av dessa) i ena handen och när man gillar vad man hör så vevar man med denna, ungefär som en sådan där grej man brukar ha på matcher som låter när man snurrar på den.

Jag har lärt mig vilken typ av reggae jag tycker om.
Dels tycker jag om svensk reggae, gärna lite politiska texter är bra. Partiet hette ett band som spelade som jag varmt kan rekomendera. SKAnsen var ett annat som körde mer ska i och för sig, men som också lyste upp scenen. Sedan gillar jag gammal reggae som låter lite skallrig och rostig. Ken Parker är ett exempel på sådan reggae, men det visste jag innan denna helg i och för sig.

Jag har också lärt mig vilken typ av reggae jag inte tycker om.
Jag tycker inte om artister med alltför djup basröst som maler på i samma tempo i låt ut och låt in.

Jag har lärt mig att ”reggae-människor” (om man nu får generalisera så grovt) är snygga och mysiga.

Jag tyckte det var en härlig stämning med vad jag uppfattade, extremt lite fylla. Jag var ändå nykter och tycker inte så vidare värst om fulla människor, så jag brukar scanna av fältet relativt bra. Jag tycker mest de är obehagliga och pratar alltid LITE för högt om LITE för personliga saker.
Haschdiskussionen tänker jag faktiskt lämna utanför då jag tycker att den tar alldeles för stor plats redan, festivalen var så mycket mer än bara droger.

Timbuktu var jättebra! Även om jag kanske inte räknar honom som reggae så var han en extremt bra liveartist och jag vill försöka se honom på ett mindre ställe med en mer intim känsla, det tror jag skulle vara superbra!


onsdag 15 augusti 2012

Det finns så mycket bra människor i mitt liv!

Äntligen!
Igår fick jag träffa min sjukgymnast och hon var jättebra! Såklart hade läkaren glömt att skriva upp mig på hennes lista så det är därför det har tagit tid.... okej jag behöver väl inte säga något mer om den saken för att ni ska förstå hur det känns...
Men sjukgymnasten är superbra och jag har tränat min första dag nu idag och det är så skönt i höften när jag får stretcha ut den! Det är som att smärtan och det stela lägger sig och det blir lite lugnt i höften. Jag fick se två filmer hur det såg ut (animerad) när de opererade mig, hur det gick till. Det var ju jättebra! Det är ju det jag har undrat rätt mycket över, det hade varit bra att se den innan operationen också tror jag. Hon förklarade vilken typ av rörelser jag har på grund av att jag haltar, hon förklarade varför med hjälp av en bild med muskler och en med skelettet. Det kändes så himla skönt, det var som att pusselbitarna föll på plats och jag kan förstå min kropp bättre. Hon sa också att det går inte att säga till oss med höftproblem att "gå ordentligt", utan det handlar om att kroppen har anpassat sina muskler så att inte leden som gör ont ska belastas. Att tänka på kring mig är ju att jag gått med mitt problem så länge, vilket nog har gjort sitt för vaggandet. Men nu har jag fått stretchövningar som ska hjälpa mig att få ut min steglängd. Jag har också fått bekräftat att jag är överrörlig, vilket jag misstänkt. Detta är till min nackdel då jag har svårt att känna att det tar emot och gärna överanstränger lederna. Men medvetenhet är ju första steget mot att göra något åt det tänker jag.

Igår hade jag också min sista tid hos min underbaraste kurator T. Det kändes vemodigt att säga hejdå, samtidigt så känner jag mig rätt klar där, jag mår faktiskt rätt bra nu i livet =). Om han bara visste vad han har hjälpt mig genom mycket! Jag kommer sakna honom och jag är så tacksam att jag råkade hamna hos just honom! Det bästa med T är att han ifrågasätter mig när det behövs och han peppar mig när det behövs.

Igår var J här och åt och bubbelbadade. Åh vad fint och härligt vi alltid har det! Jag är så glad att hon pluppat in i mitt liv och ger mig lite bra perspektiv! Du gör mig motiverad, får mig att se möjligheter och ger mig energi J, bara så du vet!


J i bubbelkoppen.


- Over And Out -

måndag 13 augusti 2012

Älskade barn!

Jaha då var det måndag. Måndagsångesten lägger sig som ett täcke över facebook och det verkar som att de flesta börjar på med rutinerna idag. Ångesten för att börja jobba... ångesten över att inte ha något jobb, och ångesten över att inte veta vad man vill och vad man klarar... eller man och man, ska väl säga jag där...

Vad ska jag bli när man blir stor?
När har jag blivit stor? Aldrig?
Ska man satsa på nåt nytt eller ska jag ge yrket en riktig chans?
Jag vet att jag älskar att arbeta med barn, jag tycker om allt positivt man får av dem. Och det finns ingen bättre belöning för själen än när det kommer en aha-upplevelse för en elev.
Men stressen.... det är där skon klämmer. De flesta tror att jag är en lugn person, men de har inte känt mitt hjärta slå. Jag har äntligen hittat mitt lugn nu, men kan jag hålla det kvar om jag börjar arbeta som lärare igen?

Det har varit lite barnhysteri i mitt liv på sistone. Flera vänner har fått tillskott i sina familjer och flera familje-diskussioner har också ägt rum i mitt liv. I min generation är det ju inte självklart att sprida vidare sina gener, det går också att satsa på andra saker här i livet. Jag tycker det är bra ur en feministisk synvinkel att detta val finns idag!

Att skaffa barn har aldrig varit någon självklarhet i mitt liv. Tro det eller ej men jag har faktiskt tyckt att barn har varit lite läskiga och obehagliga, små drägglande monster. Jag är yngst i min syskonskara och små barn har liksom aldrig funnits i mitt liv. Jag har tyckt att det varit rätt skönt. Inte saknat det så att säga. Jag har också tänkt att skaffa barn är en ytterst självisk tanke som förälder, så ond som den här världen är... självklart har jag ändrat mig i dessa frågor på äldre dagar, jag tycker inte så längre.

En fin vän, C, sa en gång till mig att hon trodde att barn är bra för människan och världen.
Jag har tänkt mycket på det och det ligger så mycket i det. Jag tror barn är helande för oss vuxna och jag tror vi behöver barn (på ett eller annat sätt) i våra liv för att må bra.  Barn gör att vuxna vågar "fåna" sig. Barn gör att vuxna släpper kraven och tvingar oss att vara lite mer i nuet. Jag tror att barn ger oss ett hälsosamt perspektiv på livet. Barn är också ärliga, på gott och ont. Barn krånglar inte till allt så mycket med tankekanelbullar, känslorna är mer här och nu. Jag tror att barn lär oss att känna empati. Det är därför jag älskar att arbeta med barn!

Cornelis Vreeswijk – Brev från kolonien


torsdag 9 augusti 2012

jag är en tjuv!

Okej, nu har det hänt.... det första konkreta konsekvensen av att en läkare "råkade" ta bort en kroppsdel istället för benutväxten, och att jag fått en höft i titan istället. Ja det är ju också en konsekvens, men det var inte det jag tänkte på.
Jag gick häromdagen i lugn och ro i ett köpcenter här i närheten. Jag skulle in på en klädaffär och flanera lite, när jag går IN i affären så börjar larmet pipa.... nu förstår jag exakt hur min syster måste ha känt sig när hennes pacemaker också utlöste larmet på en affär ( i samma köpcenter kan jag dessutom tillägga). Jag höll skyldigt upp händerna och sa:
- Jag har inte tagit nåt, jag har en höft av titan, det kanske är den som utlöste larmet! Den såg inte expediten komma tror jag.... Röd i ansiktet och med bultande hjärta gick jag ut ur affären och gick inte tillbaka igen, fan de som hade en skitsnygg jacka!

Jag är riktigt dålig på att vara i nuet, en amatör inom området så att säga. Det är något jag anser att jag måste träna på, för jag tror att det är något som inte kommer gratis.
Hur som helst lyckades jag med denna bedrift i säkert fem minuter igår. Jag låg och guppade i vår bubbelpool med en Arne Dahl-bok framför näsan. Jag slutade plötsligt att läsa och blundade, jag tror fåglarna hade stormöte upp i trädkronorna där solen spelade i bladen. Ljudet gav mentala bilder av att jag befann mig i en regnskog med papegojor, undulater, nymfparakiter och andra fåglar (finns de i regnskogen? ja ja det är ju min dröm, så i den bestämmer jag reglerna, och där fanns de  i regnskogen i alla fall...). Det smattrade och pep och skrek och flögs och trixades och ja ni fattar grejen. Två fåglar sprätte omkring i vårt fågelbad och jag var liksom där och då och det var det bästa på hela dagen! Väl värt att träna upp!

- Over And Out-


tisdag 7 augusti 2012

Att bromsa behöver inte betyda att man är en fegis

Jag tror att vi behöver lägga foten och sinnena på bromsen emellanåt. Att bromsa behöver inte betyda att man är fegis, det kan faktiskt betyda att man är..... trumvirvel..... prrrrrr... modig!
Allt ska vara så effektivt, gå så snabbt, vara synkat och framför allt ska det vara felfritt. Jag är så trött på att försöka vara felfri, jag vill vara en grön kvist utan att ständigt få mina brister i ansiktet av andra. Jag lovar det räcker att jag vet dem själv, jag är självkritisk så det räcker och blir över, jag behöver lite bomull och försiktighet, jag behöver lite kärlek och respekt helt enkelt. Det behöver alla.

Men det var inte det jag skulle diskutera=) Jag skulle ju skriva om varför det kan vara modigt att bromsa!

Exempelvis finns det kanske tydligaste bromsproblemet på vägarna, eller på livets vägar... När man kör på en motorväg, i vårt samhälle, verkar det som att det finns en osynlig regel. Att om man bromsar (trots att det är en tvåfilig motorväg där alla borde få plats) så är man en fegis. Jag föredrar medkörare som har siktet lite längre fram än den egna nosen. Exempel:

1. Omkörning precis vid en påfart.
Hur många gånger har inte detta hänt, vilket innbär att JAG, petit moi, måste bryta mitt fenomenala flyt och tvärbromsa för att en bil valt att köra om precis när en annan bil kommer körandes på påfarten.... Jag vill ha mitt eget tempo och ändå kunna släppa in en annan person på banan. Alla är nya i början och då kanske ytterfilisterna behöver bromsa lite ibland för att släppa fram de nya ovana på körbanan.

2. När någon ligger och trycker i rumpan på ens bil och jagar.
Jag har vackert läst av trafiken och ser att jag hinner köra om en bil, jag svänger ut, lite snidigt, i omkörningsfilen och börjar min omkörning. Jag håller hastigheten perfekt. En snabbare bil som uppenbarligen kör för fort kommer i snabb takt körandes. Den lägger sig en halvmeter bakom mig (mitt i min omkörning) och trycker. Detta resulterar i att jag blir rätt stressad, beroende på humör reagerar jag antingen med en lätt tryckning på bromsen (vilket brukar resultera att bilen bakom blir lite skrajsen och bromsar en aning), eller så blir det hjärtklappning och jag börjar köra för fort. Denna ständiga stress att vara produktiv, ligga först, kunna allt.

3. När andra förare chansar i en korsning och svänger ut fast de egentligen inte hinner.
Här kan det ju faktiskt vara så att jag, mot förmodan (eftersom jag läser av trafiken så bra), inte ser dem och det har då hänt att jag tvingas tvärnita. Ibland när livet svischar förbi i ens korsning och alla andra kör så fort kan det vara bra att bara stå still och vänta tills en lucka öppnar sig. När allt gått åt helvete är det lätt att försöka hänga med alla andra, men det är just då, precis i den stunden som det kan var viktigare och modigare att bromsa och leta efter den rätta luckan för just din bil och din fart, hitta rätt hastighet i ditt liv.

Trafiken är lite som livet, det är ett samspel och det gäller att hjälpa varandra, ibland kan det hända misstag och då får vi lov att vara lite toleranta mot varandra, men att köra på och ha uppfattningen att man har sin egen körfil och inte behöver ta hänsyn till andra, det tror jag är att lura sig själv. Tryck foten på bromsen och skapa ett lugnare tempo, alla blir gladare och det blir roligare helt enkelt. Tummen upp för "söndagsåkarna"!


Panetoz – Dansa Pausa
- Over And Out -

torsdag 2 augusti 2012

Från bastu till skärgård

Nu har vi haft full gas på rustningsfronten ett tag. Idag blev vi dock klara för ett tag. Från bastukänsla till skärgårdskänsla i hallen, alltså från furu till vitmålad furu.
Vi är riktigt nöjda, jag ska njuta varje gång jag kommer in genom dörren!

förberedelse- fortfarande bastukänsla


Nu kör vi!

Ziggy Stardust på besök
Efter the hard work blev det så här fint:





Vi har även lyckats trolla bort ett rum med mintgröna tapeter och orange golv....Men hur det rummet såg ut låter jag er skapa era inre bilder kring... hur det än ser ut där inne i era huvuden så tror jag verkligheten överträffade era bilder... Och lägg också till att jag legat sjukskriven i detta rum med mintgröna väggar och orange golv,  sedan i mars. Lättnaden i mitt hjärta var stor när vi var färdiga!




- Over And Out -

måndag 30 juli 2012

fyrverkerier, järn och kvällssol

Nu börjar det spraka och fräsa som små fyrverkerier i landen och buskarna hemma. Hallonen gnistrar röda och squashen blåser upp sig så sakteliga som ballonger inför ett stort kalas.
första skörden
Idag på morgonen gick jag ut och plockade färska hallon som fick bli frukost. En härlig känsla! Jag har tänkt att jag vill ta bort hallonbuskarna då jag tycker det är för mycket arbete med att hålla dem igång, men det är nu som jag känner att det ändå kanske är värt att ha dem kvar!

Förra veckan gjorde jag och J. en finfin utflykt till Avesta. Vi åkte till ett ställe som hette Verket. Det var ett superbt ställe för konstintresserade! Det är ett jättestort galleri i ett gammalt järnverk.


Det jag gillade också med årets sommarutställning var att mycket av det som fanns där kändes trollskt och positivt. Det var såklart blandat, men att den hårda miljön utnyttjades av några av konstnärerna till att skapa kontraster i sina verk. Bland annat var det en konstnär som arbetade med glas och musik. Man trippade omkring i den mörka lokalen och det kändes som att man befann sig i avatarskogen.
Om regnet fortsätter, ta en tur dit vettja!

Min läkning flyter på och jag kan gå utan kryckor nu, men varför är jag så trött???? Jag har heller inte fått någon sjukgymnastik och jag börjar känna viss frustration eftersom jag till hösten vill börja arbeta och då inte har samma tid för träning. Ja jag kan ju träna på själv, men det är svårt när jag inte vet vilka övningar som är bra eller dåliga. Men jag försöker ta promenader och stärka mig själv i sakta mak. Det känns underbart att kunna ta kvällspromenixer med vår hund, som jag har saknat det! Vissa tycker det är jobb med hundpromenaderna men jag uppskattar det på ett helt annat sätt nu efter det som hänt!

Min och G.s första egna promenad sen 1 mars, rätt härlig!

onsdag 18 juli 2012

Jag älskar arbetsförmedlingen!

Fick detta brev idag:

framsida

baksida


Att tillägga är att jag för några veckor sedan fick ett exakt lika papper av exakt samma arbetsförmedlare. Jag kontaktade henne och sa att jag var sjukskriven och inte aktuell på arbetsmarknaden just nu. Då fick jag följdfrågor kring när jag skulle vara tillbaka på arbetsmarknaden, vad jag hade för sjukdom och så vidare. Då undrade jag vad hon/arbetsförmedlingen hade med detta att göra? Jag tycker om Sveriges trygghetssystem men jag tycker vi börjar få ett "övermynderi" som jag anser är integritetskränkande... jag känner mig skuggad av arbetsförmedlingen, de är ju nästan som radiotjänst numer, man hinner inte ens tänka ordet arbetslös så dimper det ner ett papper i brevlådan =). Jag vill att AF ska vara till min hjälp, inte stå bakom mig med piskan. Jag har aldrig misskött mig gentemot dem eller facket och jag tycker det finns en slags misstro mot arbetslösa från deras sida. Jag lovar att börja söka jobb och arbeta så fort jag är frisk! Tills dess låt mig läka i lugn och ro. 

Många jag pratat med ger en negativ bild av arbetsförmedlingen och tro det eller ej, men jag har försvarat dem ibland då jag faktiskt fått hjälp av dem tidigare. Men jag tycker det har hänt något de senaste åren, det är som att de har piskan i ryggen och detta tvingar dem att piska framåt för att själv inte bli piskade. Jag tror visst att det finns arbetslösa försöker "slacka" sig förbi systemet, men jag tror att detta är en minoritet. Jag är säker på att de allra flesta VILL ha ett jobb. Det som kan göra att de inte är aktiva i sitt arbetssökande är att de tappat självkänslan och motivationen. Då hjälper inte piskor, krav och hot. Jag tror att dessa behöver hjälp att hitta vad som är rätt för dem och därefter kanske hjälp med hur de kan söka arbete på ett bättre sätt.

Under mina första år ute på arbetsmarknaden fick jag som många andra, arbeta som vikarie inom hemtjänsten. Heder åt dem som fixar det, jag gjorde det inte. Jag tyckte alldeles för synd om vårdtagarna och led av att se hur dåligt många mådde. Att vara tvungen att ta damsugaren i all hast istället för att ha friheten att dricka en kopp kaffe tillsammans med dem kändes inte försvarbart för mig. Jag valde att inte arbeta med hemtjänst mer. Men jag upplevde att AF hela tiden pressade mig att söka denna typen av arbete på grund av att jag hade denna erfarenhet. Just detta tror jag är ett problem. Bara för att jag har en erfarenhet innebär inte att dessa arbeten är de som är bäst lämpade för mig att söka. Jag tycker att AF även borde läsa av individen i större utsträckning, vad passar denna att arbeta med. Jag är övertygad att en person som arbetar med något som den trivs med, har en benägenhet att stanna där längre i välmående tillstånd, trots bristande tidigare erfarenheter. Man måste ha rätt att byta bana om det är det man vill.

Absolut kan jag förstå att man ibland måste ta ett jobb som inte kanske har prio ett, men min personlighet och stressnivå bör vägas in för att det ska bli en bra kombination. Det heter väl Arbetsförmedlingen, de ska förmedla arbeten mellan företag/myndigheter och arbetssökande?
 
Något jag också tänkt på är dessa förslag på arbeten de skickar, det känns påtvingat och jag tror faktiskt inte det gynnar varken företagen eller de arbetslösa. Särskilt inte med ett underliggande hot om att "söker du inte dessa arbeten är du inte tillräcklig aktiv och då kommer vi att skvallra till ditt fack och då får du inga pengar".  Jag lägger ner kanske en halv dag på att skriva en bra ansökan för ett arbete. Då vill jag välja de arbeten jag verkligen är intresserad av att få, inte de som AF "tvingar" på mig som jag kanske anser är fel.
Exempelvis så har jag fått förslag på att söka arbete i Ljusdal.... jag har precis köpt hus på denna ort... dessutom var det ett vikariat... hur tänkte de då? Om de intresserat sig lite mer av mig som individ så hade jag kunnat upplysa dem om att de hellre fick tipsa mig om arbete i Skåneregionen eftersom där har jag mer kopplingar än till Ljusdal. Men allt är så mekaniskt vi är mer och mer som små paket på löpande band som ska hanteras och paketeras. Vi får inte välja omslags papper själv. Men jag har ingen fyrkantig form och jag vill inte ha grått papper på mig. Jag är rätt kantig och går min egen väg och vill ha färgglatt papper. Finns det utrymme för det?

Borta bra men hemma också bra!

Borta bra men hemma också bra!
Vi har varit iväg på semester i södra Sverige. Härligt att få åka ner och nära själen lite! Jag tror jag behöver både det norrländska, naturnära, lugna och det innovativa, glada, öppna som jag får från Malmö. Det svåra är att få balans och få dessa två världar att gå ihop. Jag har tänkt mycket på att eventuellt skaffa lägenhet i Malmö och leva vissa perioder där. Samtidigt vill jag ju odla och vara "huskreativ" här i Norrland. Samtidigt som jag drar ett lättnande andetag när jag kommer till Malmö så är det mycket känslor som kommer fram. Saknaden av staden, vännerna och vetskapen om att tiden hela tiden gör att jag glider bort i från mitt liv där. Har jag det ens kvar? Jag känner mig kluven helt enkelt. Hur hittar man balansen?

heltäckningsmatta i husbilen - auktionsfynd


Vi har i varje fall haft en bra vecka trots mycket känslor. Vi gjorde en tur med husbilen och hittade underbara platser att övernatta på. Havsutsikt nästan hela tiden! Jag älskar västra hamnen i Malmö! härligt område där de lyckats göra ett modernt byggprojekt gjort för alla och inte bara för eliten som har råd att betala de dyra lägenheterna. Gävle strand skulle glutta lite mer på hur de gjort, även om jag tycker att de också är på god väg.
I Helsingborg


Vit hittade även en ekologisk affär som jag tror att min svärmor skulle älska. Green hette den och låg nere vid Bo01 området. Ekologiska och närproducerade varor till ett rimligt pris. Påsar av majsstärkelse och en härlig atmosfär.

 Innan vi åkte uppåt var vi ut på udden vid Höganäs. Jättefin område som jag verkligen kan tipsa om om man vill göra en fin utflykt och bor i Skåne! När vi åkte norr om Helsingborg kom jag  att tänka på I. som jag blev vän med när jag gick på folkhögskola i Skåne. Vad hände med honom? Vad tog han vägen? Sist jag hörde av honom så bodde han i Berlin. Bor han kvar? Jag vet inte hans efternamn och kan därför inte söka upp honom... Vissa personer liksom kommer in i ens liv och sedan flyger de bort och finns bara som ett minne som helt plötsligt ploppar upp. Jag skulle jätte gärna vilja veta vad som hänt med honom!

Min läkning går framåt. Jag var på återbesök hos min läkare igår. Jag vaggar mig fram och det beror på ett muskelfäste på utsidan av låret som han skurit i. Detta är inte läkt än och det gör att balansen är svår att hitta.
Jag känner mig lite frustrerad att jag inte får någon riktig sjukgymnastik, men han skulle kontakta sjukgymnasten. Hoppas att han gör det snart! Jag behöver hjälp att hitta rätt övningar.

Men jag kan gå utan kryckor, men det kanske är som A. säger, att det inte är bra att göra det för mycket om jag inte fått bort haltandet tillräckligt.

onsdag 4 juli 2012

Den provocerande flexitarianen



Vet du vad en flexitarian är? Just in case så ska jag berätta det för dig. Det är en person som ibland väljer att äta vegetarisk kost och ibland kött. Det är inte att blanda ihop med frugivorerna som endast äter fallfrukt.
Jag är flexitarian.

Att vara flexitarian innebär problem, inte för mig, jag är supernöjd över att vara flexitarian. Jag är ju som Gardell uttrycker det, född i mellanmjölkens land, och att vara flexitarian är på sätt och vis ta en medelväg bland vegetarianism och köttism (eller vad man nu ska kalla köttätare). Problemen med det ska jag ta upp lite senare, först vill jag berätta varför jag valt att vara flexitarian.

1. Jag älskar kött. Jag är uppvuxen med redig husmanskost av olika slag. Min farmor var norrlänning och pitepalt med rimmat fläsk är fortfarande min favoriträtt. Jag tillhör även den lilla lilla skara som kan sakna smaken av levergryta (har aldrig lagat detta själv). 

Men jag hatar köttindustrin, jag tror inte den är hållbar för fem öre i längden. Jag har valt att äta närproducerat kött och vilt för att undvika köttindustrin i allt för stor utsträckning. Dubbelmoral säger säkert många.

2. Jag älskar vegetarisk mat! Jag älskar indisk mat, thailändsk mat och annan mat som till stor del är uppbyggd på grönsaker. Jag tycker det finns jättemycket mat som inte "behöver" kött för att uppnå någon högre form av smakupplevelse. 

3. Kreativitet. Jag vill påstå att kreativiteten i matlagningen ökar då man i vegetarisk matlagning behöver gå utanför "köttramarna" som ofta består i köttbit+ potatis/ris + sås och eventuellt en sallad till om man inte tillhör den tråkiga skaran köttätare som tycker att all form av sallad är sk. "kaninmat". Den kreativiteten kan man även sedan ta med sig in i köttkosten och hittar nya roliga rätter som är inspirerade av vegetariskt sätt att laga mat. 

4. Flexibilitet = bra. Jag tror generellt inte på enkla system som ska fungera på allt. Några exempel kan vara den politiska frågan om hur vi ska få tag på tillräckligt med el. Jag tror att vi måste ha fler olika alternativ, ha vindkraftverk blandat med vattenkraft, solenergi och förhoppningsvis något annat alternativ som kan forskas fram snart. Jag tror inte heller på att ha endast elbilar (eftersom vi inte har något självklart alternativ till elproduktion) Jag tror på elbilar, biogasbilar, bensinbilar & trampbilar :) jämsides för att få det att funka. Samma sak tror jag med vegetarianism /köttism. I Sverige kanske det är bättre att äta älg och böner som kost eftersom vi har älg i våra skogar och kan odla bönor på sommaren. Sojaprodukter fick jag lära mig i helgen är inte alltigenom bra eftersom det transporteras långa vägar, bland annat från Sydamerika. Quorn tar mycket energi att producera. Jag tror helt enkelt att vi måste vara lite mer flexibla i vårt förhållningssätt om vad som är bra för miljön. I Sydamerika kanske det är mer miljövänligt att äta mer sojaprodukter istället för kött... medans det här kan vara bättre att äta vilt. Holländska tomater kan vara bättre än svenska därför att de kan odlas utan uppvärmda växthus tidigare på året, trots frakten kan det ändå vara bättre för miljön.

5. Grillning på sommaren. Titta på en grillad sojakorv. Svarta knölar väller ut ur den som cancersvulster. Den smakar ingenting! En varmkorv är fin i skinnet har sin speciella smak (kanske inte supergod men betydligt bättre än sojakorven). Jag väljer hellre korven! Sedan doften av grillat kött på sommaren! mmmm. Grillade champinjoner, mmmmm... Grillade grönsaker är supergott också! Varför välja, ta både och! Vissa dagar är jag sugen på kött och vissa dagar är jag sugen på vegetariska produkter. Jag går på känsla jag!

Nu till problemen.
Många har svårt att förstå varför jag ibland är "vegetarian" och ibland "köttätare". Det är liksom svårt att få i hop, vad är den gröna kvisten för nåt??? Det måste finnas en kategori att stoppa in mig i, och de flesta jag mött med detta problem har inte flexitarian  i sitt vokabulär. Jag upplever att det ibland provocerar både köttätare och vegetarianer att jag blandar min kost. Jag känner ofta att jag inte blir "respekterad" av varken köttätare eller vegetarianer. Jag kan höra en frustration då de frågar "Alltså är du vegetarian eller äter du kött?" Vad ger en köttätare rätt att kommentera min mat och hur äcklig den ser ut eller hur äckligt den smakar? Vad ger en vegetarian rätt att titta med äcklad min på mina korvar på grillen? Jag respekterar både köttätare och vegetarianer och skulle aldrig kommentera någon annans mat. Jag tycker att alla måste få göra sitt eget val. Jag förväntar mig samma sak tillbaka. Please!

Som vegetarian är det inte alltid så roligt att gå på restaurang. Det brukar finnas en eller två rätter att välja på, oftast innefattar det  quorn (som jag är allergisk mot) eller halloumiost. Jag är inte ALLTID sugen på halloumiost! Många ställen har fortfarande inte ens en vegetarisk rätt.... 2012 liksom typ ba. Restaurangbranschen är fortfarande inne i kötträsket med köttbit+potatis/ris + sås och sallad brukar faktiskt alltid finnas med i den vegetariska rätten=) och den appliceras på den vegetariska kosten. När jag går på restaurang och det inte finns några roliga vegetariska rätter tycker jag det är så skönt att inte vara principfast utan kan välja att ta någon god kötträtt som passar mitt sug bättre. Nej, jag har inte dåligt samvete för det! Men det blir ofta lite pinsamt runt bordet då jag först diskuterat vegetariska rätter med kyparen och sedan väljer att ta en redig köttbit. I ögonen lyser viljan att säga "ja visst är kött det godaste ändå, om du (som egentligen är vegetarian) hellre väljer kött så bevisar detta att kött är godare än vegetarisk mat. Men jag kan upplysa alla restaurangägare och kypare och medätare, att det är ju för att restaurangen inte har tillräckligt med fantasti för att komma på EN ENDASTE RÄTT som är tillräckligt rolig för att välja bort köttet. Hur många grönsaker finns det? Hur många olika typer av kött finns det? Logiken i detta visar ju att det är kocken som har fantasibrist snarare än att jag är en olojal vegetarian, jag är ju flexitarian!