Idag ringde min läkare och berättade att bilderna från gårdagens undersökning inte visar någon metabolism. Alltså verkar det inte som att mitt ben kommer att läka. Jag måste tills imorgon ta ett beslut huruvida jag vill göra en ny operation, den skulle i så fall vara nästa fredag, eller om jag ska vänta och se om benet kommer igång med läkning. Detta kan då ta upp till ett år, och då är det inte ens säkert att det kommer läka, förmodligen kommer det inte att blir så.
Jag har haft mina bättre dagar kan man säga...
Jag kämpar med känslor av ilska. Jag är så arg på min förra läkare som har utsatt mig för så stor risk, och det helt i onödan. Jag förstår att operationer kan gå fel, det gör jag verkligen, läkare är bara människor dom också. Men hans oärlighet har gjort att jag nu med största sannolikhet måste utsättas för ännu en operation och riskerna detta innebär. Hade han bara varit ärlig med vad som hänt hade jag redan haft en protes och inte behövt genomgå en till operation. Jag hade förmodligen redan kunna gå och vi hade kunnat ha en bra sommar med resor och annat kul.
Det hela känns mer och mer som ett övergrepp mot mig och det gör mig verkligen ledsen. Jag känner stor sorg över att jag behöver genomgå allt det här nu. Hade varit mycket lättare att hantera känslomässigt om jag hade brutit lårbenshalsen genom olycka eller liknande. Då hade det hela inte känts lika onödigt.
Men jag försöker att se framåt och inte grotta ner mig i dessa negativa känslor. Jag har ännu en gång blivit tvungen att ställa mig på en ny plattform här i livet och utgå från de förutsättningar jag har nu. Det har ju hänt både en och två gånger förut, så jag är inte helt ovan att i tanken ställa om den i extrema situationer.
Jag har tränats att få en "överlevnadshjärna" i sådana här situationer, och det är jag på något sätt glad för! Det är svårt att knäcka mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar