Älskade barn!

Jaha då var det måndag. Måndagsångesten lägger sig som ett täcke över facebook och det verkar som att de flesta börjar på med rutinerna idag. Ångesten för att börja jobba... ångesten över att inte ha något jobb, och ångesten över att inte veta vad man vill och vad man klarar... eller man och man, ska väl säga jag där...

Vad ska jag bli när man blir stor?
När har jag blivit stor? Aldrig?
Ska man satsa på nåt nytt eller ska jag ge yrket en riktig chans?
Jag vet att jag älskar att arbeta med barn, jag tycker om allt positivt man får av dem. Och det finns ingen bättre belöning för själen än när det kommer en aha-upplevelse för en elev.
Men stressen.... det är där skon klämmer. De flesta tror att jag är en lugn person, men de har inte känt mitt hjärta slå. Jag har äntligen hittat mitt lugn nu, men kan jag hålla det kvar om jag börjar arbeta som lärare igen?

Det har varit lite barnhysteri i mitt liv på sistone. Flera vänner har fått tillskott i sina familjer och flera familje-diskussioner har också ägt rum i mitt liv. I min generation är det ju inte självklart att sprida vidare sina gener, det går också att satsa på andra saker här i livet. Jag tycker det är bra ur en feministisk synvinkel att detta val finns idag!

Att skaffa barn har aldrig varit någon självklarhet i mitt liv. Tro det eller ej men jag har faktiskt tyckt att barn har varit lite läskiga och obehagliga, små drägglande monster. Jag är yngst i min syskonskara och små barn har liksom aldrig funnits i mitt liv. Jag har tyckt att det varit rätt skönt. Inte saknat det så att säga. Jag har också tänkt att skaffa barn är en ytterst självisk tanke som förälder, så ond som den här världen är... självklart har jag ändrat mig i dessa frågor på äldre dagar, jag tycker inte så längre.

En fin vän, C, sa en gång till mig att hon trodde att barn är bra för människan och världen.
Jag har tänkt mycket på det och det ligger så mycket i det. Jag tror barn är helande för oss vuxna och jag tror vi behöver barn (på ett eller annat sätt) i våra liv för att må bra.  Barn gör att vuxna vågar "fåna" sig. Barn gör att vuxna släpper kraven och tvingar oss att vara lite mer i nuet. Jag tror att barn ger oss ett hälsosamt perspektiv på livet. Barn är också ärliga, på gott och ont. Barn krånglar inte till allt så mycket med tankekanelbullar, känslorna är mer här och nu. Jag tror att barn lär oss att känna empati. Det är därför jag älskar att arbeta med barn!

Cornelis Vreeswijk – Brev från kolonien