En gronkvist: Att bromsa behöver inte betyda att man är en fegis

Jag tror att vi behöver lägga foten och sinnena på bromsen emellanåt. Att bromsa behöver inte betyda att man är fegis, det kan faktiskt betyda att man är..... trumvirvel..... prrrrrr... modig!
Allt ska vara så effektivt, gå så snabbt, vara synkat och framför allt ska det vara felfritt. Jag är så trött på att försöka vara felfri, jag vill vara en grön kvist utan att ständigt få mina brister i ansiktet av andra. Jag lovar det räcker att jag vet dem själv, jag är självkritisk så det räcker och blir över, jag behöver lite bomull och försiktighet, jag behöver lite kärlek och respekt helt enkelt. Det behöver alla.

Men det var inte det jag skulle diskutera=) Jag skulle ju skriva om varför det kan vara modigt att bromsa!

Exempelvis finns det kanske tydligaste bromsproblemet på vägarna, eller på livets vägar... När man kör på en motorväg, i vårt samhälle, verkar det som att det finns en osynlig regel. Att om man bromsar (trots att det är en tvåfilig motorväg där alla borde få plats) så är man en fegis. Jag föredrar medkörare som har siktet lite längre fram än den egna nosen. Exempel:

1. Omkörning precis vid en påfart.
Hur många gånger har inte detta hänt, vilket innbär att JAG, petit moi, måste bryta mitt fenomenala flyt och tvärbromsa för att en bil valt att köra om precis när en annan bil kommer körandes på påfarten.... Jag vill ha mitt eget tempo och ändå kunna släppa in en annan person på banan. Alla är nya i början och då kanske ytterfilisterna behöver bromsa lite ibland för att släppa fram de nya ovana på körbanan.

2. När någon ligger och trycker i rumpan på ens bil och jagar.
Jag har vackert läst av trafiken och ser att jag hinner köra om en bil, jag svänger ut, lite snidigt, i omkörningsfilen och börjar min omkörning. Jag håller hastigheten perfekt. En snabbare bil som uppenbarligen kör för fort kommer i snabb takt körandes. Den lägger sig en halvmeter bakom mig (mitt i min omkörning) och trycker. Detta resulterar i att jag blir rätt stressad, beroende på humör reagerar jag antingen med en lätt tryckning på bromsen (vilket brukar resultera att bilen bakom blir lite skrajsen och bromsar en aning), eller så blir det hjärtklappning och jag börjar köra för fort. Denna ständiga stress att vara produktiv, ligga först, kunna allt.

3. När andra förare chansar i en korsning och svänger ut fast de egentligen inte hinner.
Här kan det ju faktiskt vara så att jag, mot förmodan (eftersom jag läser av trafiken så bra), inte ser dem och det har då hänt att jag tvingas tvärnita. Ibland när livet svischar förbi i ens korsning och alla andra kör så fort kan det vara bra att bara stå still och vänta tills en lucka öppnar sig. När allt gått åt helvete är det lätt att försöka hänga med alla andra, men det är just då, precis i den stunden som det kan var viktigare och modigare att bromsa och leta efter den rätta luckan för just din bil och din fart, hitta rätt hastighet i ditt liv.

Trafiken är lite som livet, det är ett samspel och det gäller att hjälpa varandra, ibland kan det hända misstag och då får vi lov att vara lite toleranta mot varandra, men att köra på och ha uppfattningen att man har sin egen körfil och inte behöver ta hänsyn till andra, det tror jag är att lura sig själv. Tryck foten på bromsen och skapa ett lugnare tempo, alla blir gladare och det blir roligare helt enkelt. Tummen upp för "söndagsåkarna"!