Dags att ta tag i det här med att söka jobb.
Det är konstigt vad sjukskrivning och arbetslöshet gör med psyket. Jag fick höra för några veckor sedan att dödsfall, skilsmässor och arbetslöshet är de tre saker som bryter ner människor i psyket rätt mycket. Och ja det känns igen, nu är jag inte psykiskt nedbruten, mer lite mosig och seg som man blir efter en lång sjukskrivning och det är som att ett stort osynligt hinder har flyttat in i huvudet. Hur får man bort det? någon som har något tips?
Mitt självförtroende slås snabbt ner i botten när man läser alla krav i jobb-annonserna, man liksom matas med hur man borde vara. Alla jobb kräver att man ska
ha förmåga att ha många bollar i luften samtidigt
gilla fart och fläkt
Rätt utbildning som matchar jobbet perfekt
vara positiv och på G
ha massor av erfarenheter
initiativförmåga
körkort
personlig lämplighet (vad nu det är...)
m.m m.m
Man ska vara en perfekt människa helt enkelt. Och det krävs ganska mycket självkänsla att ens våga söka, för OM man skulle få det så är det ganska mycket att leva upp till.
Jag är inte perfekt och jag har inte ALLA dessa kvalifikationer. Men jag har inget intresse av att vara perfekt heller å andra sidan, men jag har andra kvalitéer som jag är stolt och glad över. Det är bara att dessa inte värderas på samma sätt i det effektiviserade samhällsklimatet vi lever i.
Jag är under rätt förhållanden en kreativ person . När stressnivån är lagom sprutar jag av ideer och lösningar.
Jag är en person som ser människor, men för hög arbetsbörda skapar inte utrymme för att se dem som behöver ses, vilket jag tror gäller för de flesta i stressade situationer.
Jag har mina känslor med i det jag gör, mår jag bra visar jag det, gör jag inte det visar jag det också. Detta gör ibland andra rädda och huruvida detta är positivt eller negativt beror på den som tycker till. Jag tycker så mycket om Mia Skäringer när hon i sin bok "Avig Maria" ifrågasätter att andra säger att man är överkänslig och att detta är något man ska skämmas över, hon menar att andra är underkänsliga. Ja varför inte vända på kakan och se den från ett annat håll ibland? Såklart inser jag att i vissa situationer måste man lägga band på sina känslor, men måste man alltid det? Är vi inte mycket våra känslor? Hur uppfattar vi en person som aldrig visar vad denne känner? Vilka känner vi förtroende för? De som vågar säga vad de känner och tycker eller de som aldrig visar några känslor eller aldrig tycker något?
Min träning går bra tycker jag, i helgen gick jag hela 7km, och visst dagen efter var jag som en liten död rosa räka, men det var inte att jag fick ont utan mer att jag blev trött. Jag njuter i fulla drag!
Jag har fått en handläggare som ska utreda min anmälan, det känns bra att det går framåt, men jag är livrädd för att de inte ska förstå vad detta har skadat mig på så många olika plan.
Jag vet inte om jag kommer kunna spela innebandy mer. Jag ska helst inte löpträna.
Jag känner mig rädd och orolig för att simma, tänk om min höft hoppar ur led i vattnet, det är ju direkt livsfarligt... och jag vill helst inte simma på badhuset med flytväst...
Det bästa jag vet är att snorkla, kommer jag någonsin våga göra det igen?
Jag kommer bli tvungen att leva med rädslor och funderingar som jag annars inte hade behövt, det är nog det svåraste som jag tycker. Höftprotesen kanske inte begränsar mig fysiskt så mycket, men med den kommer också de psykiska aspekterna, vad händer om....
Detta är något som jag upplever att de inom sjukvården inte riktigt har beaktat. Bara för att jag inte gjort något innan min operation så innebär ju inte det att detta kan vara något jag skulle ha velat utveckla efter operationen. Exempelvis löpning var jag sugen på, men det måste jag tänka bort nu, eller boxning, jag kommer inte fixa sparkarna och det känns inte så kul att inte kunna träna något fullt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar