Det som göms i snö kommer fram i tö.

Att saker och ting som inte är stulet kommer igen, kan ju också liknas vid att det som göms i snö kommer fram i tö. Eller så kommer det fram när man rotar i en gammal kartong med mina kollagetidningar.
Ok jag ska förklara vad jag babblar om.
Min förlovningsring har varit borta i....  tja kanske ett halvår. Den försvann strax innan jag blev opererad och efter operationen kunde jag inte springa runt och leta efter den eftersom jag inte kunde gå ...
Veckor blev till månader och mitt minne var ringen kunde vara blev disigare och disigare. Till slut hade jag ingen aning längre. Jag gick och köpte mig ett substitut en enkel silverring av den billigaste sorten. Men den "riktiga" ringen som vi fått specialgjorda verkade vara borta för alltid. Ett litet hål blev det allt, ringen är mer än bara en ring, den är ju en symbol och ett minne för en vacker dag, en symbol för oss och vår kärlek.
Så häromdagen när jag skulle förbereda lite bilduppgifter till skolan så grävde jag i tidningar och skulle frigöra en kartong som jag tänkte använda. Jag såg något runt i botten som glimrade till och plötsligt låt den där med den fina ingraverade texten och vikingamönstret!

MY PRECIOUS skrek jag och hoppade runt som Gollum. Ja det som göms i snö kommer fram i tö!

Saker som göms i snö har en tendens att komma fram i tö på många olika sätt. Det kan vara stress. Att undvika stressen gör inte att man stressar mindre då man hamnar i samma situation igen. Jag tror det gäller att hantera situationen annorlunda när man möts av den igen, men då måste man våga stanna och prova, göra misstag och försöka igen.
Det kan också handla om det  förflutna, att försöka gömma sitt förflutna kan fungera så länge man har snö att lägga på känslorna, minnena och så vidare, men till sist tar den slut och då kommer allt fram igen och det är då det känns som man inte kommit någon vart med sig själv. Jag tror att även här gäller det att våga stanna och faktiskt se sig själv i spegeln, acceptera den operfekta bilden av sig själv och se de fina dragen som också finns där.
Jag tror inte att det går att kan fly tyvärr, det gäller att gräva bort den där snön och leta efter skatterna, djävlarna och allt vad som nu göms därunder. Det är inte lätt, det är mycket mycket svårt och frågan är ju om man någonsin blir helt färdig. Men lite ro i kroppen är väl alla värda!

Konst, bild och höst på menyn

Nu var det ett tag sedan jag skrev och det har väl egentligen inte hänt så mycket i mitt liv.
Hösten har kommit och trots att den är grå så bjuder den på många fina färger. Höstens början är så fin den liksom skimrar som regnbågen och är frisk och klar på ett uppiggande sätt. Vetskapen om den grå senhösten då löven fallit av grusar njutningen lite, men man får försöka skala bort dom tankarna. Jag suddar ut dessa tankar genom att se inre bilder av de palmer och sand som väntar! Det är dock inte lätt att skala bort oönskade tankar. Om jag skulle veta hur jag skulle göra detta skulle jag gå lös med min tankes potatisskalare!

Igår kom fina A. med en kasse mat, hon kirrade käk, paj och bjöd även på fina delikata energier. Varje gång jag haft en sådan dag blir jag så tacksam över de vänner som kommit in i mitt liv! Ödet har inte bara ödesmättade toner utan kommer också med smaskiga gosaker och annat gott tillbehör. Sådan tur att det finns någon form av balans ändå!

Förra helgen var vi ner med Rolle (vår husbil) till Stockholm och gick på Moderna museet. Vi kikade på Yoko Onos utställning, men jag blev faktiskt lite besviken... Det var inte lika underfundigt och positivt som jag har sett och upplevt henne som innan. Det fanns verk som till och med ställde till med obehag i mig. Det är i och för sig okej, men det var inte vad jag hade förväntat mig och det var nog lite fel kombination med det humör jag var på.
Jag tycker boken Grapefruit är ett genialt projekt. För er som inte vet är det en instruktionsbok att göra egen konst kan man säga. Men jag tycker kanske inte att idéen höll för en utställning... Men som tur är är ju Moderna muséet ett härligt ställe dit man kan åka och ha det bra ändå, så det gjorde inget!
Hon hade även gjort Wishingtrees utanför, vilket ju funkar jämt och det är en fin installation med mycket tankar!

Idag fick jag möta den nya skolan i Sverige på ett konkret sätt. Jag fick höra att matematik är viktigare än bild... Vi måste tjäna pengar på allt, annars är det inget värt. Själen är inte lika mycket värd som ytan längre. En fin yta visar lycklig själ, men det är en bister lögn att upptäcka senare i livet! När ska vi vakna upp ur denna dvala och inse att vi behöver både och? Winston Churchill har sagt många saker (och jag vet bara en för jag är inte speciellt allmänbildad) men han sa att om vi tar bort konsten så har vi inte längre något att kriga för. Ja krig är ju dumt så har jag målat in mig i ett hörn nu? Skämt och sido, men vad är vårt samhälle utan konst, musik och andra livsnjutande ting? Jag tycker att bild är ett mycket viktigt ämne i skolan, då det gör att vi kan få ett viktigt uttrycksmedel för vårt inre. Men jag anser att ämnet också står i konflikt med resten av skolans ämnen då det kräver sin frihet och kreativitet för att fylla sitt syfte. Och det blir i sin tur en tveeggad kniv då det ska bedömas enligt samma mönster som resten av skolans ämnen trots att det skiljer sig så mycket i sin karaktär...

Ladda batterierna!

Att ladda batterierna är en fin liknelse tycker jag. Jag ser framför mig tv-kontrollen eller telefonen som man lägger vid uttaget på kvällen. Där får den ligga i lugn och ro tills den är färdigladdad och pigg igen.
Som hubotarna i tv-serien Äkta människor som stänger ner sig och och sätter i kontakten för att ladda sina batterier. Då är de sårbara, bortkopplade, vilande.


Mitt sätt att ladda batterierna är att gå ner på en lägre frekvens. Det har blivit allt viktigare för mig att får vara lite för mig själv i mitt laddningshörn på blombrädan. Allt måste inte gå så fort, vara så intensivt. Bara vara i nuet, vara i balans. Ligga i bubbelpoolen med en bok, måla, eller som idag, åka med husbilen och plocka lite lingon och fixa käk ute i skogen. Den tysta skogen med vindens brus som musik. Inga bilar som brummar eller industrier som surrar, bara tystnad och lugnet som bara vildmarken kan erbjuda. Och det tillsammans med min fina familj, det är värdet i mitt liv som gör att jag kommer i balans igen!

Av eller på?

Igår sattes en grön kvist på prov.
Mitt liv är oftast antingen av eller på. Antingen händer allt på samma gång, eller så är det lugna gatan.
I går drog livet igång igen som en rostig motorsåg eller nåt.

Först skulle jag på samtal kring Lex Maria- anmälan. Det var rätt stor anspänning inuti mig. Det gick rätt bra och det var skönt att höra vad som sagts. Sedan förändrar ju det inte situationen för mig något nämnvärt ändå. Det som har hänt har hänt och detta möte blir för mig bara att riva upp sår som jag försökt plåstra igen. Men ibland är det väl nödvändigt antar jag.

I bilen på väg dit får jag via telefon erbjudande om ett vikariat. Herregud ska jag börja jobba nu!?! Ja tydligen ville ödet det nu. Så jag tackade ja såklart. Ett jobb som kommer passa mig perfekt tror jag! Men klart att efter att ha varit sjukskriven i ett halvår ungefär så är det med skakiga ben jag kommer gå till arbetet första dagen! Anspänning nummer 2.

På kvällen var jag och A. på en föreläsning på biblioteket. Vi tänkte att nu kan vi sitta och luta oss tillbaka och inhämta kunskap lite slött. Men ack nej så fel det var. För det första var vi de enda som i de enda som var där på grund av att verkligen lyssna, det kanske var en kille till... men resten som varlade till projektet.  Nu ska ni veta att denna typ av situation är bland det värsta jag vet.... jag tycker det är hemskt för de som föreläser, det är hemskt för de som lyssnar att vara de enda där. Situationen är bara hemskt. Sedan kom nästa smäll, det skulle inte handla om en enkel slapp föreläsning, de skulle göra övningar  tillsammans med oss också... efter dagen var jag redan rätt ovillig att bjuda på mig själv så jag kände paniken närma sig, hur skulle vi ta oss obemärkt ut? Vi var ju de enda i publiken.... det gick inte... vi fick genomgå anspänning nummer 4 med ett anstängt leende på läpparna. Något jag nästan tycker är värre än att vara ensam i publiken är att bli tvingad till att göra övningar som man inte känner sig förberedd på... Okej skit samma tänkte vi, kolla tidningar frenetiskt med hjärtklappning, pitcha affärsidé var det ja.... bilder på nybakta bullar, hur skjutton ska jag kunna pitcha en nytänkande idé på det... (det var en föreläsning om att starta eget och skydda sin idé) Vi skulle naturligtvis redovisa detta inför de andra som var där...Ja... jag stoppar där, det hela var en intressant upplevelse på det viset att jag fick tillfälle att betrakta mig själ och mitt eget beteende i en för mig stressande situation. Så summa sn. Så summa summarum, man lär sig något av allt!

Så idag har det blivit en förmiddag atton slags kroppslig balans med bubbelbad och meditation ute i vår fina trädgård!

Perfekt att meditera under träden i morgonsolen!

Grattis Björne som fyllt 25 år!

Vill tillägna dagens inlägg till Björne och hans magasin som fyllde 25 år förra veckan.

Sedan kände jag en viss samhörighet med Björne efter att ha sett detta klipp eftersom han hajjar det där med auktion, det är ju något jag också upptäckt charmen i!

http://www.youtube.com/watch?v=cHEw9JfxHiY

Björne få en björnkram av mig idag!