Årskrönika 2012

Årskrönika 2012

Året 2012 har varit ett konstigt år för mig, mycket som har hänt, mycket sorg, ilska, frustration men också mycket glädje och tacksamhet.

Året var det första året som husägare, vi inledde året med en del rustande och vi var nyfikna och ivriga på att lära oss mer om hur man lägger trägolv, målar om panel (det gjorde vi dock senare under året) och vi gick omkring i huset med ett bagage fullt av drömmar och idéer kring vad vi ville förändra i huset.

Min höft låg som ett moln och jag visste redan i början av året att jag skulle behöva göra något åt den, jag hade fått svart på vitt att jag hade någon form av utväxt. Men vad det skulle bli hade jag ingen aning om förrän i februari.

I mars opererades jag och det som hände då gör mig fortfarande mycket ledsen. Mest ledsen är jag för hur jag behandlades, så här i efterhand är det just detta som gör mest ont. Läkaren som opererade mig tog fel på min tumör och hade ut höftkulan ur kroppen istället. Som tur var fanns det någon sköterska som misstänkte att det var något fel, därför kasserades inte höftkulan. Läkaren upptäckte sitt misstag satte tillbaka kulan, tillkallade hjälp, men berättade inte genast vad som hänt. Detta tros ha medfört att läkningen i detta läge redan var meningslös eftersom höftkulan dött då den inte fått någon blodtillförsel då den låg utanför kroppen. Allt detta tog det närmare ett halvår innan jag fick veta, det är för mig obegripligt, jag känner framför allt att jag inte blivit respekterad av detta sätt från sjukvården. När jag vaknade från operationen ville jag veta vad som hänt, ingen berättade sanningen för mig, det gör fortfarande ont när jag tänker på det. Jag minns att det kändes som om alla gick på tå runt mig för att inte avslöja något. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

Sedan skickades jag hem, jag kände inte något som helst stöd från sjukvården. Recept på smärstillande glömdes bort, telefonnummer jag fick var felaktiga och jag fick inte tag på någon ifrån avdelningen då jag hade frågor eller oro. Bara ett vänligt ord och någon som tog sig tid att ordna upp misstagen hade förändrat hela min upplevelse av vad som hänt. Men jag fick ingen hjälp och att få hem hjälpmedel fick jag ligga hemma i sängen och fixa helt på egen hand. Jag ska inte gräva ner mig alltför djupt i detta, men jag kan säga så här, att min tillit till vårt samhälle och vår så kallade välfärd är för alltid sårad. Jag har under detta år förstått att det är ett långt mycket mer hårt samhälle vi har i Sverige än vad jag trott. Om ingen anser att de har ansvar att ta hand om en illa behandlad individ så finns inte tillräckligt med medkänsla och göra det av denna anledning utan det är upp till individen själv att propsa på sina rättigheter. Detta är inte ett samhälle jag vill ha och jag känner mig dyster inför denna upptäckt, medkänsla är kittet som får allt att bli hållbart, ur medkänsla kommer empati, ur empati bygger vi relationer, kärlek och tillit. Så ser jag på det hela.

Sommaren flöt på och varje framsteg var en seger, när jag kunde ta mig ut utan rullstol, när jag kunde duscha själv, ta på mig strumpor själv. När jag kunde ta mig ut från huset själv, sitta i solen under eken och läsa. Det var underbart! Jag kommer minnas min och vår hunds första egna promenad tillsammans. Aldrig har jag uppskattat kvällssolen så mycket och hans nosande i diket så mycket!

Min darling gjorde en mycket bra investering, nämligen en uppblåsbar bubbelpool. Den har verkligen förgyllt många ensamma förmiddagar för mig och skapat mysiga kvällar tillsammans med min fina A.

Nu har poolen fått flytta in och vi har den i källaren, vilket förgyller vintermörkret!

Min A. har varit värd allt för mig! Jag vet nu att han alltid finns där för mig. När saker och ting är kul delar vi det, när saker och ting är svårt, delar vi det också! Bättre än så kan man inte ha det tycker jag! Vi är ett team han och jag, ett team där vi får vara våra egna individer samtidigt som vi har något tillsammans.

Jag kommer också minnas mina fantastiska vänner, jag blir varm när jag tänker på vilka fina vänner jag har.

E. och S. som gjorde att mina förmiddagar passerade i ett kick och var oändligt mycket mer glädjefyllda än om jag suttit ensam. De tog komandot att vi skulle ut på promenad och fastän jag egentligen tyckte det var jobbigt att visa mig i rullstol, men de fick ut mig så jag fick frisk och härlig vårluft. Puss på er!

Eller J. som slira in med sin lilla blå bil och sin hund med kebabrullar till lunch. Eller då vi åkte till Avesta och gick på verket och bara hade en sådan fin dag tillsammans! Och loppisarna förstås… Alla de små handlingarna har haft så stor betydelse för mig och mitt tillfrisknande. Jag hoppas att ni förstår det!

A. som varit här och lagat mat och bara haft sin goda energi. Hur många fina trädgårdstips har jag inte fått av dig? Eller hur många pelargoner har jag inte fått? Love you!

Vi gick också på en trädgårdskurs under året, där vi fick lära oss att planera vår trädgård, jag vet inte om det fallit i god jord, som man säger, men det visar sig i framtiden.

Vi åkte en skånetur med husbilen och var ut till höganäs och den otroligt vackra naturen där. Jag tycker mer och mer om Sveriges natur, det är så grönt och fint här, ju mer jag är ute och reser desto mer tycker jag faktiskt om Sverige.

I augusti var jag fri från min sjukskrivning och började arbeta igen. En lärorik tid men det är också kämpigt att komma tillbaka efter en sådan lång sjukskrivning. Jag är tacksam att jag haft arbete och att de vågade satsa på mig!

I december åkte vi till Kap Verde, en skön och intressant resa där jag fick många nya intryck. Allt ifrån hur en riktig öken ser ut, till att se hur barn kan ha det där. Valar som simmade utanför kusten, hur det känns att åka med en jeep där man kanske inte borde åka med en jeep. Jag har också lärt mig vad craccas är (havstulpan som man äter, ungefär som en mussla).

Ja mycket har hänt under detta år och jag får inte plats att srkiva om allt, men jag har lärt mig så mycket om livet. Nästa år ska jag satsa på att fokusera på glädjen i mitt liv ännu mer! Livet är för värdefullt för att ha på sig offerrocken och låta den tynga ner själen. Jag siktar på att umgås mer med människor jag tycker om, resa, uppleva och leva livet fullt ut. Sedan vet man aldrig hur floden kommer se ut, det är bara att sätta sig till rätta och försöka styra rodret åt det håll man vill åt, men samtidigt följa den ström som är ämnad för mig. Jag vet att jag låter lite pretto, men det skiter jag i!

Gott nytt år och ha ett fint 2013!