Vårdmöte på G

Den första mars är det årsdag för min misslyckade operation. Känns som att det både gått lång och kort tid på samma gång. Men det brukar vara så tiden känns när den är fylld med mycket händelser och många känslor, då är det som om tiden får en extra dimension och upplevs i två parallella spår.

På fredag ska jag har vårdmöte med avdelsningschefen på ortopedkliniken, samt min läkare som lyckades ha ur höftkulan så att jag nu har protes. Jag känner stor ovilja inför detta möte, men jag känner att jag måste åka på det för min egen sorgeprocess. Jag ser det lite som en slutdestination. Det är lite som att gå till tandläkaren, jag vet att om jag går dit kommer jag laga ett ont hål och inte känna samma smärta som innan. Eller, det är åtminstone så jag hoppas att det ska kännas. Det jag är rädd för att att hamna i ett rum fullt med självförsvar, om det blir så kommer jag inte vilja vara kvar på mötet.

Patientnämnden har verkligen funkat som ett stöd för mig, jag känner mig trygg att ha dem med då man som patient mot ett stort system lätt blir väldigt liten. Jag känner mig trygg med att hon kommer bryta om hon ser att det är det som är bäst för mig. Tack för den tryggheten!

Ja tänkt vad konstigt allt kan vara ibland.