lite vänlighet har väl inte någon dött av? eller? Man vet ju aldrig

Igår var jag på kvällspromenad och samlade in rölleka till min nya hobby, nämligen att torka olika örter. Dessa tänker jag ha för vintern och sedan använda för att hjälpa kropp och själ att vara i balans när det svänger av olika skäl.
På väg hem så cyklade det förbi en man. När han kommit några hundra meter vänder han och cyklar tillbaka till mig.
Som tjejer får vi med oss i modersmjölken (eller åtminstone har jag fått det inpräntat) att gubbar som stannar sådär utan vidare och vill prata utan anledning, de kan vara potentiella mördare och banditer, ja det är i princip större risk att det ÄR någon form av våldsbrottsling än en man med ett vänligt hjärta.
Detta gör att vakthunden i mig ställer sig i försvarsposition och avvaktar för att se om det är dags att göra ett utfall för att försvara sig eller om läget är lugnt.
Mannen började med att presentera sig och frågade om jag hade långt att gå och om jag ville ha skjuts på hans pakethållare. Känslomässigt tycker jag att det är fantastiskt att någon gör så. Att någon visar omtanke om en medmänniska som denne inte känner eller någonsin har träffat och vågar göra en handling av det.
Ändå kunde jag inte släppa misstänksamheten, är han psykiskt sjuk eller vad har han för fel? Så här fungerar väl inte världen? Fördomar har vi allihopa, vare sig vi tror det eller inte...
Förmodligen var han bara en snäll man som gjorde slag i saken...

Den gröna kvistens mål för hösten:

Att inte styras så mycket av rädsla och jobba mot fördomar.

- Over AND Out-