Nu tar vi rodret!

Helgen har passerat lika fort som ett skenande tåg. A. kom hem för första gången sedan han flyttat och det var så skönt att ha honom hemma. Skönt att kunna hålla hans hand och småprata vid frukosten. Det är många saker som man tar för givet när man har varandra varje dag.

Jag tror att det kommer komma något bra ur det här även om det känns jobbigt och motigt just nu, jag tror att vi kommer uppskatta varandra på ett nytt sätt, inte ta varandra för givna.
Det kommer vara ett medvetet val när vi återförenas senare. Att vi valt varandra och inte låtit ödet ensamt banat vägen för oss. Jag vill att vi tar rodret och bestämmer vår riktning själva. Livet är fullt av blindgångar, men lika många stigar leder till möjligheter och alternativa beslut. Jag älskar livet, jag älskar att vara här och jag jobbar på att leva i nuet och uppskatta den utmätta tiden jag fått! Livet är så oförutsägbart, jag fasicneras av det, ibland med ett lugn ibland är det rädsla jag känner inför det. Ibland tvingas man att kämpa över sin förmåga, ibland är det mer konstruktivt att följa strömmen och ta luft när det kommer naturligt. Det svåra är att veta när man ska göra vad.

Just nu står jag inför en utmaning, det känns som att stå på en trampolin och titta ner i djupet och inte veta vad som väntar, i utmaningen ligger att lita på min egen förmåga att simma, det låter trivialt och lätt, men det är bland det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Jag kan simma, jag är inte rädd!
Jag kan simma, jag är inte rädd
Jag kan simma jag är inte rädd...