tisdag 1 november 2016

Tio år utan systeryster! Norpan hälsar och minns fina minnen.

I förrgår skulle min syster ha fyllt 37 år. I år är det 10 år sedan hon lämnade oss med stor sorg och saknad som det brukar stå i annonserna i tidningen.

Det känns väldigt konstigt att det är ett helt decennium. Tiden är så abstrakt.

Vissa ord är svåra att ta i munnen fortfarande, dödsannons till exempel eller att säga att hon är död, det känns brutalt på något sätt. Att hon "har gått bort" känns som att gå runt det hela och att det lätt kan missförstås också, som att hon är på besök någonstans.

Jag arbetar som lärare och varje gång någon elev frågar om jag har syskon vet jag aldrig vad jag ska svara, ja jag har en syster, men hon har gått bort... barnen tror direkt att hon är och hälsar på någonstans. Jag vill heller inte gå in på att hon har dött, då kommer följdfrågorna direkt. Barn är ju härliga individer och jag tror inte att de skulle tycka det var så konstigt eller grotta ner sig i det så mycket. De skulle fråga det som de undrar över och sedan är det bra. Men jag vill inte alltid vara den där personen som har en död syster, den där personen med en stor sorg, jag vill bara vara en grön kvist.
När jag skriver det här tänker jag att jag nog inte riktigt accepterat att hon är borta, att det fortfarande tar emot att tala om henne som just död. För mig är hon levande, jag tänker på henne så gott som varje dag, jag har valt att fira hennes födelsedag istället för att sörja hennes dödsdag. I förrgår köpte jag och min sambo tårta och hälsade henne, var hon nu befinner sig. Hon älskade att vara i centrum på sina födelsedagar så det fortsätter jag med även fast hon inte kroppsligen är här.

Nu ska jag bjuda med er in i mitt hjärta, i mina allra finaste minnen.

Min syster fick en stroke. Hon blev halvsidesförlamad och enligt doktorerna skulle hon varken kunna gå eller prata mer. Hon skulle  i princip bli ett mänskligt paket. Det var nog en av de största sorgerna jag upplevt.

MEN min syster var en fighter, hon gav inte upp. Hon lärde sig både gå och prata, om än lite knackigt och hennes språk blev annorlunda.

Men minnet jag vill dela med er är när hon ligger på sjukhuset. Jag satt bredvid henne i sängen med tusen tankar och frågor om hur det skulle bli för henne. Att se henne som en baby som blev matad och allt vad det innebär, var som en mardröm. Fanns hon kvar? Min älskade syster som jag stod väldigt nära. Eller var det en ny människa, liksom som ett urkärnat äpple. Hon kunde inte i det läget inte prata, hon hade fått en bokstavsplatta för att kunna bokstavera sig fram. Men bokstäverna kom på må få och det var svårt att förstå vad hon menade. Hon tog den där plattan, pekade på I sedan ett U och jag tänkte så det knakade, vad är det hon vill säga. Då gick det upp för mig,
"I love you"? frågade jag och hon sken upp som en sol. Då visste jag att hon fanns där bakom sjukdomen. Jag och syrran brukade säga "I love you" när vi sa hejdå till varandra.

Under sjukdomstiden efter stroken var det kaos både för henne och för mig, men det här minnet värmer mig fortfarande och nu tio år senare har jag sållat bort många tråkiga minnen, men det här spar jag och suger på som en karamell varje år när hon skulle ha fyllt år!