Första natten i ett nytt boende tycker jag alltid är speciell. Allt känns obekant och främmande. Väggarna får nästan en grå färg och varje skrymsle känns mörkt.
Ett hem är inte ett hem förrän man skapat de där små dagliga rutinerna i det, man måste sitta in toaletten och matvaror måste få sina speciella platser i kylskåpet. Tandborsten ska ha sin mugg som står på sin hylla.
Det är heller inte ett hem förrän vännerna varit hemma på middag eller när trappans knarrande ljud känns bekant.
Katten ska ha hittat sina favoritplatser och böckerna hittat in i hyllorna.
Vi har fått ett nytt hem här i Södra Sverige nu, det tog ett tag, men nu börjar det äntligen kännas som den där energin av ett varmt hem hittat hem igen. Då var detta bara en flytt från ett tryggt hem till ett annat tryggt hem. Det var ingen flykt, det var ett eget val och jag kunde lugnt plocka med mig saker som betyder minnen, välmående och saker som gör min vardag enklare (till exempel kunde jag ta med mig kaffemaskinen, sambon, kuddarna och katten).
Mina tankar går till hur människor tvingas fly från det som är deras hem. Att hamna någonstans där väggarna känns grå och skuggorna känns mörka. Familjer som tvingas splittras. Alla ljud som är obekanta och toaletten kanske får delas med okända människor som talar ett språk man inte förstår. Dessa personer behöver en hand som håller dem om ryggen och inte en hand som slår eller sätter stopp.
Jag tror att alla behöver ha något som de kallar för hem för då känner man sig trygg och då blir man glad och då orkar man med att bidra och då blir allt lite friskare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar