Jag kan aldrig vänja mig vid döden, och det är nog bara så det ska vara. Hur konstigt det än låter så har jag upplevt att den ofta bygger ihop dem som är kvar och i det makabra är detta vackert tycker jag. Man minns ihop, man gråter ihop, man reflekterar om livet ihop. Mina perspektiv ifrågasätts i stunder som dessa och jag ser vad som är viktigt för mig i mitt liv, jag ser genom döden vad det riktiga livet egentligen är.
Döden påminner mig om hur bräckligt livet är. En nyttig men hård sanning.
Åldrande är så relativt. Livet så relativt.
Hur gamla vi känner oss bygger så mycket på vårt inre Jag vill hålla mitt inre ungt och jag är inte rädd för åldrande i förhållande till år. Däremot är jag rädd att åren ska gå utan att jag ska leva. Åren vi levt säger ju ingenting om våra erfarenheter, det ger bara en indikation på hur mycket vi varit med om. Men gamla människor kan ha vara unga i sitt inre och unga människor kan vara gamla. Allt beror på den historia denne bär med sig. Min själ har varit med om mycket trots mina relativt få år. Nu vill jag fylla mitt inre med bra saker, roliga erfarenheter och ljusa tankar.
Jag tycker att ögonen speglar så mycket, det sägs ju att de är själens spegel och det tror jag verkligen på.
Jag blir intresserad av människor med en viss blick, en blick som visar på klokhet. Människor med en blick som berättar om en ljust inre, en blick som glöder av erfarenhet. Då vill jag bara veta mer!
Mina tankar går nu till A och hans nära och kära och jag är glad att jag fick vara med även om det gör ont att se sorgen i deras ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar