En gronkvist: inside and out

Nu är jag tillbaka i någon slags verklighet igen!
Var länge sedan jag skrev något men anledningarna är många och bland annat har vi varit utomlands en sväng.

Vi har alltså varit iväg till Kap Verde vilket var både skönt, behövligt och lärorikt. Att se få se andra kulturers fram och baksida ger verkligen perspektiv på mitt eget liv och de värderingar vi har här i Sverige (generellt alltså). Att få tillgång på sol och värme är så betydelsefullt, jag blev både piggare och positivare i kroppen.

Vi var på en ö som heter Sal, består av öken vilket var en rätt speciell natur att få uppleva. Det finns bara väldigt lite växtlighet, de importerar ca 95 procent av sina råvaror, vilket gör att maten blir rätt dyr för den redan fattiga befolkningen. Ö-gruppen har haft portugisiskt styre sedan de använde ön för slavhandel vilket kanske förklarar varför det överhuvudtaget finns människor på ön, annars skulle nog inga människor ha sökt sig dit eftersom det inte går att odla där.
Vi hyrde bil och for runt på i stort sätt hela ön. Jag fick se hus jag aldrig skulle ha gissat att människor bodde i, kändes rätt tragiskt när man såg barn gå hem från skolan mot detta område.

Samtidigt kunde det stå nya fina bilar utanför dessa hur, bilden är komplex. Kulturella skillnader gör också att vi värderar olika saker olika. Vi i Sverige är ju vana att ha väldigt fina hem där vi lägger ner mycket pengar på att pimpa våra boningar. Vad är mest rätt, att lägga pengar på en bil eller på gardiner och soffkuddar?
Vi såg också konsekvenser av en dålig infrastruktur då vår vi på vår ökenfärd såg ett otal antal skor liggandes i öknen, och sopor som sköljdes upp i drivor från havet. När jag såg detta tänker jag ändå att vi kommit långt i Sverige, även om det inte finns någon slutstation i miljöarbete så förstår jag att problemet är så mycket större än vad jag kunde föreställa mig.

Vi var också och besökte ett barnhem som drivs volontärt och jag blev så inspirerad av dessa människor som lägger ner så mycket vilja för andras skull. Det är verkligen hoppfullt att få möta dessa människor.
Barn från fattiga familjer på ön fick ofta vara ensam hemma från en ålder av ungefär 2-3 år. Detta kan ju vem som helst förstå konsekvenserna av då de själva försökte laga varm mat på en spis, eller andra faror som finns för barn i den åldern att vara ensam hemma. Barnhemmet tog bland annat emot dessa barn under dagtid, de fick mat två gånger om dagen för att de skulle undvika sjukdomar i följd av näringsbrist (finns inte så mycket färska grönsaker på ön), de fick möjlighet att få hjälp med läxor och framför allt fick de ett alternativ istället för att tigga. Barntiggandet leder till att de inte går i skolan, och utbildning är ett viktigt steg för att bygga upp ett fattigt land. Men lokalerna var undermåliga, i en skolklass kan det gå upp emot 40 barn, lärarna slår barnen och de hinner heller inte med att lära dem allt det som de behöver kunna. Detta barnhem var viktigt framför allt för de barn som inte hängde med i skolan. Mina tankar gick ännu en gång till hur bra vi har det i Sverige. Här finns fungerande barnomsorg och många av de nyhetsrubriker tidningarna skriver om den svenska skolan tycker jag faktiskt känns som småpetande i jämförelse med detta. Generellt har vi en fantastisk skola i Sverige!
Det jag tyckte var härligt var att barnen var så glada, barn är lika var de än är.

Nu har jag skrivit om det som gjorde mest intryck på mig, jag är verkligen tacksam över att få se dessa bitar av ön. Resten av tiden låg vi framför ett öppet hav och solade och mådde sådär riktigt bra. Inne i städerna var husen fina och färgglada, där fanns palmer och fina blommor överallt. En idyllisk bild var när vi gick genom Santa Maria, där vi bodde, och en kvinna kommer med en stor korg med bananer på huvudet.
Det var många lösa hundar, men de flesta såg friska och välmående ut, och hundarna fick vara hundar där eftersom de var ute hela tiden. De var inte aggressiva heller utan det kändes helt naturligt att ha dem springande kring sig.