Min syster och jag!

Idag är en konstig dag med många tankar som far virvlande runt.
Min syster skulle ha fyllt 35 år idag. Men hon blev bara 27. Samma dag har jag varit på ultraljud och sett ett nytt liv växa i mig. Jag tänker att denna dag ska inte Annas död fylla mina känslor, utan det är ju just hennes liv som startade denna dag!

Jag saknar henne mycket och ofta. Men jag sörjer henne inte som jag gjorde länge. Jag ser allt hon var och jag fylls med värme och längtan när jag tänker på henne, inte med vemod och sorg.

Jag tror det är viktigt att inte fastna i sorg och smärta. Nog får man sörja och känna smärta, döden är ett sår som aldrig riktigt läker. Men att fastna i den är något annat. Hur lång tid det tar för alla som förlorat någon nära tror inte jag går att säga, vi behöver olika lång tid på oss att komma dit och det går inte att tvinga fram det steget i processen heller, vilket kan vara frustrerande. Man måste möta sin egen process och jag tror att allt man varit med om innan och efteråt en sådan händelse påverkar hur lång tid det tar.



Det var bara 2 år mellan mig och Anna.
Ibland var vi som lång och lerhalm.
Ibland var vi ärkefiender, speciellt under tonårens hormonpåslag.
Hon tog alltid den sista slurken juice.
Hon blev längst i vår familj.
Hon var vacker.
Hon nöp mig så jag fick blåmärken.
Jag kastade en sten i huvudet på henne och fick utegångsförbud.
Jag berättade godnattsagor för henne på kvällarna.´
Vi delade rum länge.
Vi hade dragit ihop våra sängar men satt ett myggfönster mellan dem för att få det lite privat.
Hon hade satt upp en gardin på sin sida, det hade inte jag på min.
Hon gillade rosa.
Jag tyckte om blått.
Hon snarkade högt.
Jag sov tyst som en mus.
Hon försvarande mig mot tyranner på skolgården.
Vi gick i samma lågstadieklass.
Hon fick kämpa för att orka öppna de tunga dörrarna till skolan.
Vi åkte taxi dit tillsammans och en gång kom vi  i limousin till skolan.
Hon fick stora sockerbitar längst fram i munnen efter mjölktänderna ramlat ur.
Jag slog ut mina i 4 års ålder och de kom inte fram förrän 5 år senare.
Hon älskade sin rosa tyllmorgonrock och ludna tofflor i fårskinn.
Hon hade rågblont hår på sommaren som fladdrade som kycklingfjun när hon cyklade.
Hon tyckte om att åka fort.
Hon kallade mig för Norpan, eftersom jag ofta snyltade i hennes kylskåp.
Hon sa alltid "I love you" innan jag gick efter ett besök hos henne.
De var också de första orden jag lyckades förstå efter hon fått afasi av en stroke.
Vi sjöng opera när vi lagade mat.
Hon tyckte om chokladmousse.
Hon kunde bli så arg att hennes läppar blev blå.
Hennes händer var personliga, trumslagarfingrar kallar man dem. Hon tyckte de var fula, jag tyckte de var Anna.
Hon var min trygghet då det ibland blåste hårt.
Hon älskade hårdrock.
Hon älskade sin familj.
Hon älskade sina vänner.
Hon var en fighter i elitnivå och
hon älskade livet.

Skål och grattis syster yster och jag vet att vi ses i himlen, kosmos eller vad det nu kommer efter livet på jorden! Men idag skålar vi för livet och de 25 år vi fick tillsammans!